Gud vilket år det snart har varit! Vänner har svikit, kärleken har förlorats, vanor har brutits. Det har varit ett tufft år för mig! Ett rent helvete om jag ska vara ärlig! Att göra ett misstag är lätt, att sen kunna lära sig att leva med det däremot är nog något av det jobbigaste jag har gjort! Att kunna acceptera att det är gjort och du kan aldrig få den chansen tillbaka igen! Det har varit ett riktigt tufft år där jag har lutat mig mot vänner för stöd, men där va ingen! Alla svek när jag behövde deras hjälp. När jag låg på botten av ett stort hål jag har grävt för mig själv genom alla dessa år och inte kunde resa mig upp. Till slut blev smärtan för svår, och jag flydde Sverige. Jag flydde för att kunna försöka börja läka mig själv. När jag kom tillbaka trodde jag ärligt talat att jag var hel, men jag insåg snart jag har aldrig kommer bli hel igen, jag kommer aldrig bli bra. Jag kommer alltid vara bruten, halv, och bara okey.. Det knäckte mig långt in i själen och jag förändrades. Jag försökt hitta tillbaka till mig själv igen men började ist gå ifrån den jag var innan. På så sätt kom jag längre ifrån smärtan, men jag kommer aldrig bli fri från den. Den finns alltid där, mullrar i bakgunden påminner mig om dess existens. Ibland kan jag gå dagar, till och med veckor utan att jag känner av den, och bara för en sekund glömmer jag bort att den finns där. Då kommer den igen, slår mig som en våg över huvudet drar ner mig under vattnet igen. Kväver mig och misstaget bubblar upp till ytan och gör sig känt igen. Jag kämpar varje dag med att hålla huvudet ovanför vattenytan, ibland lyckas jag, ibland inte. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen! Jag står här nu ensam, med en södertrasad själ och livrädd för smärta och den jag var innan. Jag har alltid funnits där för mina vänner, stöttar och burit. Men var va ni? Var va ni när JAG behövde er som mest?

Idag är jag en helt annan person och jag är rädd att jag aldrig kommer hitta tillbaka till den jag var innan! Saknade dunkar inom mig varje dag! Det spelar ingen roll om det är Måndag eller om det är Lördag! Den vägrar lägga sig. Den kan jag aldrig vänja mig vid, smärtan är exakt lika stor som innan, jag har bara blivit avtrubbad. Den finns också alltid där, men jag har lärt mig nu hur jag kan leva med den. Börja fungera normalt. Jag har en lång väg tillbaka tills jag är där jag en dag hoppas jag ska hamna. Men på vägen dit så tänker jag aldrig någonsin utsätta mig för den svagheten, smärtan eller sorgen igen!
Nu kanske jag äntligen är på väg tillbaka igen! Det ser mörkt ut och jag kommer alltid att få leva med vad som är gjort, vad som kanske kunnat bli. Men nu har jag äntligen kunnat påbörja min resa tillbaka till livet, glädjen och allt det där bra i livet. Jag är ännu inte redo att släppa helt, men snart kanske. Jag har fortf den jobbigaste biten kvar. Att verkligen släppa taget helt. Det känns så verkligt då och den verligheten är jag inte tillräckligt stark för att hantera än!
Zara

Jaså du är här också! Där ser man!