Next day

Previous photo

Wednesday 17 October 2007 photo 4/4

En del människor vill bara bli lyssnade på. Helt enkelt.
Hennes namn är Sonja. Hon har vuxna barn.
Det var när de flyttade hemifrån, när hon redan hade passerat 50-strecket, som hon insåg att hon fan inte hade åstadkommit ett skit i hela sitt liv. Hennes ord, inte mina.
Hon blev gravt deprimerad, sökte sig till fel människor och hamnade i ett träsk av rädsla, förtal, våld och droger. Och snart blir hon vräkt, för gubben som hon fram tills nyss hade i sin lägenhet för att slippa den kvävande tystnaden var våldsam och stökig nog för att reta upp hela huset. Dessutom har hon knappt råd att betala hyran som den är, och fastighetsägaren tänker låta renovera lägenheterna vilket medför höjd hyra.
Vad fan kommer hända med Sonja om hon kastas ut på gatan? För det första, vintern smyger omkring i knutarna. Hon kommer frysa som in i helvete.
För det andra, den allra sista kobben av trygghet i hennes liv kommer vara dränkt och försvunnen i och med förlusten av den egna bostaden. Hon kommer gå ner sig djupare och djupare tills antingen sprit, hunger, droger eller hon själv tar livet av henne.
jag orkar inte tänka på det fjärde, femte, sjätte och femtielfte som kommer hände henne. Fan.
Hon äger en gammal analog systemkamera.
Hennes stora dröm är att lära sig fotografera.
Hon säger rent ut att hon hatar, avskyr och bespottar allt vad droger och alkohol heter, att hon ska sluta nu, att hon har insett vart hon kommer att hamna annars.
Hon bad flera gånger om ursäkt för att hon pratade så mycket, men att "det var så längesedan någon lyssnade...".
Jag blev berörd av de orden. Illa berörd. För när en femtioårig förälder tyr sig till en fullkomligt främmande sjuttonåring på det sättet, bara för att sjuttonåringen har ett leende, en fråga och två öron, då är det något som är allvarligt fel.
Till slut lämnade hon mig och gick långsamt vidare i mörkret. Vi tog i hand. Jag har aldrig känt ett så fast, ett så uppriktigt tacksamt handslag. och det enda jag hade gjort var att prata med henne i någon kvart.
Herregud.
Jag undrar var hon är just nu.
Vad hon gör, hur hon mår.
Och om någonsin kommer anmäla sig till den där kvällskursen i fotografi.
Jag ser på ljusens tindrande i träden där jag vandrar gatan fram
Jag ser en pappa med sina två barn skrattandes i sin famn
Jag ser en vagn dras av en kvinna klädd i lager av trasor där hon vandrar gatan fram
Hon går med hastiga steg men utan annat mål än att hålla sig varm

0 Visa hela listan

En del människor vill bara bli lyssnade på. Helt enkelt. Hennes namn är Sonja. Hon har vuxna barn. Det var när de flyttade hemifrån, när hon redan hade passerat 50-strecket, som hon insåg att hon fan inte hade åstadkommit ett skit i hela sitt liv. Hennes ord, inte mina. Hon blev gravt deprimerad, sökte sig till fel människor och hamnade i ett träsk av rädsla, förtal, våld och droger. Och snart blir hon vräkt, för gubben som hon fram tills nyss hade i sin lägenhet för att slippa den kvävande tystnaden var våldsam och stökig nog för att reta upp hela huset. Dessutom har hon knappt råd att betala hyran som den är, och fastighetsägaren tänker låta renovera lägenheterna vilket medför höjd hyra. Vad fan kommer hända med Sonja om hon kastas ut på gatan? För det första, vintern smyger omkring i knutarna. Hon kommer frysa som in i helvete. För det andra, den allra sista kobben av trygghet i hennes liv kommer vara dränkt och försvunnen i och med förlusten av den egna bostaden. Hon kommer gå ner sig djupare och djupare tills antingen sprit, hunger, droger eller hon själv tar livet av henne. jag orkar inte tänka på det fjärde, femte, sjätte och femtielfte som kommer hände henne. Fan. Hon äger en gammal analog systemkamera. Hennes stora dröm är att lära sig fotografera. Hon säger rent ut att hon hatar, avskyr och bespottar allt vad droger och alkohol heter, att hon ska sluta nu, att hon har insett vart hon kommer att hamna annars. Hon bad flera gånger om ursäkt för att hon pratade så mycket, men att "det var så längesedan någon lyssnade...". Jag blev berörd av de orden. Illa berörd. För när en femtioårig förälder tyr sig till en fullkomligt främmande sjuttonåring på det sättet, bara för att sjuttonåringen har ett leende, en fråga och två öron, då är det något som är allvarligt fel. Till slut lämnade hon mig och gick långsamt vidare i mörkret. Vi tog i hand. Jag har aldrig känt ett så fast, ett så uppriktigt tacksamt handslag. och det enda jag hade gjort var att prata med henne i någon kvart. Herregud. Jag undrar var hon är just nu. Vad hon gör, hur hon mår. Och om någonsin kommer anmäla sig till den där kvällskursen i fotografi. Jag ser på ljusens tindrande i träden där jag vandrar gatan fram Jag ser en pappa med sina två barn skrattandes i sin famn Jag ser en vagn dras av en kvinna klädd i lager av trasor där hon vandrar gatan fram Hon går med hastiga steg men utan annat mål än att hålla sig varm

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Anonymous Wed 24 Oct 2007 22:29

"heja heja heja" men det känns som om vi hejar på ett fotbollslag och inte en människa. JAG HATAR DETTA!!! var fan blev det av "alla skall ha lika rätt att leva lyckligt"??? *morrr*

- Read more -

Tuggummisekt Wed 24 Oct 2007 22:30

*instämmer i morrandet* Fy fan. Alla är uppenbarligen inte lika mycket värda - brott som drabbar hemlösa utreds mycket mer sällan än de som drabbar oss "vanliga", till exempel. Tänk vad hon måste frysa nu, om hon blivit vräkt... HATA! Och varför kan man inte bara få vara en trångsynt jävel som inte ser eller tänker på annat än sin egen lilla värld... :( Här lägger man pengar på utsmyckningar, ÄCKLIGT höga löner för politiker och chefer, mm mm och så finns det de som inte äåger mer än det de har på sig. Jag spyr!!!

- Read more -

Anonymous Wed 24 Oct 2007 19:49

helvete vilket livsöde! vi får hålla de magiska tummarna för att det går vägen i livet för henne nu!

- Read more -

Tuggummisekt Wed 24 Oct 2007 19:50

*håller tummarna* Tja, nu har hon i alla fall världens mest magiska tummar på sin sida, alltid nåt! Gah, jag blir så ARG på allt och alla, inklusive mig själv, när man inser hur fullkomligt förjävligt många människor har det. Jag menar, här sitter man och lägger ut tusentals kronor på telefonräkning, te, kläder och konserter, medan andra inte ens har råd med tak över huvudet. Jag känner mig som en tjuv i mitt eget hem. Hum, melankoli råder för tillfället... nej, jag ska försöka gaska upp mig, Och inte skriva så jädrans långt! <3

- Read more -

Anonymous Wed 24 Oct 2007 17:55

*kramar om sonja* fy fan!!! stackars människa!!! :(

- Read more -

Tuggummisekt Wed 24 Oct 2007 17:56

eller hur!! Jag fattar inte hur människor kan ha det så. jag tror faktiskt inte jag fattar. Du skulle ha sett hur hennes ögon lystes upp när hon fick ögonkontakt med någon som såg på och inte igenom henne... usch. :( Vi hejar på henne, kom igen nu - heja Sonja!

- Read more -

sandradahlen Wed 24 Oct 2007 16:04

Sanne, man får en tår på kinden! Så hon var hemlös & knarkade alltså? Att lyssna är ju faktiskt inte så svårt så det borde man prova oftare :) Jag hejar på dig sanne :)<3

- Read more -

Tuggummisekt Wed 24 Oct 2007 16:05

Jag vet. Jag blev djupt berörd av hennes historia. :( Ja, i allmänhet så lyssnar vi alldeles för dåligt. Vi bara väntar på vår tur att få prata, om samtalen är ofta så tomma på allt vad "sam" heter så kvar blir bara tal. Världen dånar av miljarder mångstämmiga monologer. Men va fan, jag måste gaska upp mig. Förlåt... och tack så jättemycket för att du hejar på mig, jag hejar på dig <3

- Read more -

Melodrama Wed 24 Oct 2007 15:37

Bra att du pratade med henne, det är därför man köper Faktum...då får man liksom en pratstund på köpet.
Jag tycker om henne även om jag aldrig träffat henne.

- Read more -

Tuggummisekt Wed 24 Oct 2007 15:38

Jag har bara sett en enda Faktumförsäljare i hela mitt liv, och det var en gång när jag var relativt liten och mama hade jättebråttom... har du snackat över en tidning nån gång då?

- Read more -