August
Sunday 31 October 2010 photo 1/3
|
The Only One: Kapitel 5
Det röda blodet rann långsamt på Margarets pekfinger. Det var inte mycket, men det gjorde mig ändå törstig. Jag försökte hålla andan, så att jag inte skulle känna den goda doften. Det hjälpte inte ett dugg. En liten del av mig ville gå fram, attackera henne, och dricka blodet. Men en annan del försökte kontrollera mig.
"Åh, jag höll på och hackade lök, och sen skar jag mig på mitt finger", suckade Margaret.
"Jag går och hämtar plåster", sa Seth.
Det var bara jag som stod still och inte gjorde någonting, förutom att stirra på Margarets finger.
"Gör det ont?" frågade jag.
Men jag gick inte fram. Nej, jag klarade inte det.
"Det svider lite, men jag klarar mig", svarade hon medan hon sköljde av blodet med vatten.
Seth var tillbaka med plåster efter en bums.
"Här mamma", sa han och gav henne ett blå plåster.
"Tack."
Seth ställde sig framför mig. "Stella? Det är bara lite blod."
Ja... lite blod.
"J, jag vet. Kan jag gå ut en stund? Bara en kvart. Jag behöver luft."
"Visst, jag följer med."
"Får jag gå själv? Snälla?" frågade jag och försökte låta så snäll som möjligt.
"Okej", sa han lite oroligt.
"Jag är strax tillbaks."
Jag gick sakta mot dörren, men så fort jag kom ut sprang jag. Fort. Till "Seths park", där mamma låg kvar (förhoppningsvis). Det tog bara ett par minuter tills jag var framme. Det var mörkt. Men det var bara bra. Jag såg bättre i mörkret.
Skeppet var kvar, men var mamma det? Hade hon redan blivit en själ, och sedan försvunnit förevigt? Kom jag försent?
Det började lysa starkt inifrån skeppet. Och jag visste vad det innebar, så jag sprang in till skeppet och såg mamma för sista gången. Som en ande.
"Mamma", sa jag lågt. Så lågt att mamma nästan inte hörde det.
"Hej Stella. Hur är det med dig älskling?"
"Mamma, jag bor hos en familj just nu."
"Det var skönt att höra. Nu vet jag att du inte kommer leva ensam."
"Jag behöver hjälp. Jag är hur törstig som helst, och jag vet inte vad jag ska göra. Margaret, mamman i familjen, skar sig på fingret och det var..."
"...blod", avslutade hon meningen åt mig.
"Ja. Just precis. Och jag vill inte skada någon"
"Stella, om du försöker, så kanske du kan försöka leva dig på människomat. Jag menar, du kan äta mat som människor äter."
"Jag är en vampyr mamma! Jag behöver blod!"
"Men de har tyvärr inte Nijoler här på Jorden."
Nijoler var blodgivare. Det fanns gott om dem på Niona. Det var deras jobb att fixa blod åt vampyrerna. Hur, visste man inte riktigt. Men det sägs att de gör det genom Nexelie (ungefär magi på jordspråk). Fast ingen var riktigt säker på det.
"Finns det några vampyrer här då?" frågade jag.
Vampyrer kunde leva på en annans vampyrblod. Ingen skadades, för de läkte fort.
"Nej. Du är den första här på Jorden."
Jag var den första vampyren här. Allra första. Nu ville jag absolut inte berätta för någon vad jag var. Tänk så skulle någon döda mig? Bara för att jag var en vampyr, en okänd varelse för dem.
"Stella, använd dina krafter."
"Va? Vadå för krafter?"
"Det vet jag inte. Det får du ta reda på själv. Experimentera, testa olika saker. Jag lovar, du kommer få använda dina krafter snart, så småningom."
"Men jag visste inte ens att jag hade det."
"Kommer du ihåg vad Damien skrev på lappen du hittade i hans hand? Du är speciell."
"Men va? Vad ska det föreställa?"
"Gudinnan väntar på mig. Jag måste gå. Vi ses någon gång Stella. Kom ihåg, jag älskar dig. Och var stark min ängel!"
Hon gav mig en kram.
"Va... vänta... nej, nej... ta med mig mamma."
"Hejdå Stella."
Det sista jag såg var hennes leende. Det vackra mamma - leendet.
Jag la mig på marken och lät tårarna rinna. Tår efter tår.
Jag hörde någon komma. Jag kände på lukten vem det var. Seth.
"Jag tänkte att du skulle vara här", sa han och satte sig nära mig.
Jag satte mig upp så att jag kunde se hans ansikte. Han var fortfarande lika vacker i mörkret.
"Jag ville bara andas in lite friskt luft."
"Du gråter. Det har hänt något eller hur?"
"Nej. Det är bara någonting jag är allergisk mot."
"Stella. Jag vet, vi träffades inte förrän idag, men du kan prata med mig... om det som tynger dig asså."
Hur kunde jag berätta någonting för honom, när jag bara visste hälften av all den här röran. Och jag vågade inte riktigt berätta den halvan jag visste om, jag var rädd.
Han tog ett djupt andetag. "Ehm... Jag måste säga det här."
"Vadå?"
"Jag såg och hörde vad som hände nyss. Förlåt. Det var inte meningen."
__________________________________________
Bra? :D
Det röda blodet rann långsamt på Margarets pekfinger. Det var inte mycket, men det gjorde mig ändå törstig. Jag försökte hålla andan, så att jag inte skulle känna den goda doften. Det hjälpte inte ett dugg. En liten del av mig ville gå fram, attackera henne, och dricka blodet. Men en annan del försökte kontrollera mig.
"Åh, jag höll på och hackade lök, och sen skar jag mig på mitt finger", suckade Margaret.
"Jag går och hämtar plåster", sa Seth.
Det var bara jag som stod still och inte gjorde någonting, förutom att stirra på Margarets finger.
"Gör det ont?" frågade jag.
Men jag gick inte fram. Nej, jag klarade inte det.
"Det svider lite, men jag klarar mig", svarade hon medan hon sköljde av blodet med vatten.
Seth var tillbaka med plåster efter en bums.
"Här mamma", sa han och gav henne ett blå plåster.
"Tack."
Seth ställde sig framför mig. "Stella? Det är bara lite blod."
Ja... lite blod.
"J, jag vet. Kan jag gå ut en stund? Bara en kvart. Jag behöver luft."
"Visst, jag följer med."
"Får jag gå själv? Snälla?" frågade jag och försökte låta så snäll som möjligt.
"Okej", sa han lite oroligt.
"Jag är strax tillbaks."
Jag gick sakta mot dörren, men så fort jag kom ut sprang jag. Fort. Till "Seths park", där mamma låg kvar (förhoppningsvis). Det tog bara ett par minuter tills jag var framme. Det var mörkt. Men det var bara bra. Jag såg bättre i mörkret.
Skeppet var kvar, men var mamma det? Hade hon redan blivit en själ, och sedan försvunnit förevigt? Kom jag försent?
Det började lysa starkt inifrån skeppet. Och jag visste vad det innebar, så jag sprang in till skeppet och såg mamma för sista gången. Som en ande.
"Mamma", sa jag lågt. Så lågt att mamma nästan inte hörde det.
"Hej Stella. Hur är det med dig älskling?"
"Mamma, jag bor hos en familj just nu."
"Det var skönt att höra. Nu vet jag att du inte kommer leva ensam."
"Jag behöver hjälp. Jag är hur törstig som helst, och jag vet inte vad jag ska göra. Margaret, mamman i familjen, skar sig på fingret och det var..."
"...blod", avslutade hon meningen åt mig.
"Ja. Just precis. Och jag vill inte skada någon"
"Stella, om du försöker, så kanske du kan försöka leva dig på människomat. Jag menar, du kan äta mat som människor äter."
"Jag är en vampyr mamma! Jag behöver blod!"
"Men de har tyvärr inte Nijoler här på Jorden."
Nijoler var blodgivare. Det fanns gott om dem på Niona. Det var deras jobb att fixa blod åt vampyrerna. Hur, visste man inte riktigt. Men det sägs att de gör det genom Nexelie (ungefär magi på jordspråk). Fast ingen var riktigt säker på det.
"Finns det några vampyrer här då?" frågade jag.
Vampyrer kunde leva på en annans vampyrblod. Ingen skadades, för de läkte fort.
"Nej. Du är den första här på Jorden."
Jag var den första vampyren här. Allra första. Nu ville jag absolut inte berätta för någon vad jag var. Tänk så skulle någon döda mig? Bara för att jag var en vampyr, en okänd varelse för dem.
"Stella, använd dina krafter."
"Va? Vadå för krafter?"
"Det vet jag inte. Det får du ta reda på själv. Experimentera, testa olika saker. Jag lovar, du kommer få använda dina krafter snart, så småningom."
"Men jag visste inte ens att jag hade det."
"Kommer du ihåg vad Damien skrev på lappen du hittade i hans hand? Du är speciell."
"Men va? Vad ska det föreställa?"
"Gudinnan väntar på mig. Jag måste gå. Vi ses någon gång Stella. Kom ihåg, jag älskar dig. Och var stark min ängel!"
Hon gav mig en kram.
"Va... vänta... nej, nej... ta med mig mamma."
"Hejdå Stella."
Det sista jag såg var hennes leende. Det vackra mamma - leendet.
Jag la mig på marken och lät tårarna rinna. Tår efter tår.
Jag hörde någon komma. Jag kände på lukten vem det var. Seth.
"Jag tänkte att du skulle vara här", sa han och satte sig nära mig.
Jag satte mig upp så att jag kunde se hans ansikte. Han var fortfarande lika vacker i mörkret.
"Jag ville bara andas in lite friskt luft."
"Du gråter. Det har hänt något eller hur?"
"Nej. Det är bara någonting jag är allergisk mot."
"Stella. Jag vet, vi träffades inte förrän idag, men du kan prata med mig... om det som tynger dig asså."
Hur kunde jag berätta någonting för honom, när jag bara visste hälften av all den här röran. Och jag vågade inte riktigt berätta den halvan jag visste om, jag var rädd.
Han tog ett djupt andetag. "Ehm... Jag måste säga det här."
"Vadå?"
"Jag såg och hörde vad som hände nyss. Förlåt. Det var inte meningen."
__________________________________________
Bra? :D
Comment the photo
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/476092897/
Visa toppen
Show footer