Det här är det sista kapitlet av The Only One, enjoy! ^w^
_

The Only One: Kapitel 37

      Det enda jag såg var mörkret, bara mörkret. Det var svart, svart, svart, och återigen svart. Jag försökte att hitta ljuset, så att jag kunde fly därifrån, men det fanns ingen utväg. Inte en enda utväg, inte ett enda skymt av ljus.
      Jag insåg plötsligt vilken situation jag var i. Jag hade hamnat här förut. Faktum är, att det faktiskt inte var så länge sedan. Det var bara för några dagar sedan när jag var i Seths rum.
      Hur var det när jag var här sist? Jag minns att det var lika mörkt då som det var nu. Men hur kom jag tillbaks till verkligheten? Jag försökte minnas ifall jag hittade någon sorts utväg, men jag hade för mig att jag inte hade gjort det.
      Då kom jag ihåg att när jag började springa av paniken ramlade jag ner i ett hål. Jag testade det den här gången med och efter i vad som kändes som åratals slank jag ner i ett stort hål.
      Men till skillnad från förra gången så kastades jag omkull på en gräsmatta istället för att vakna upp i Seths rum. När min kropp landade på den hårda gräsmattan gav jag ifrån ett litet skri när jag kände den plötsliga smärtan i ryggen. Jag stönade av både smärtan i ryggen och att jag kände mig lättad över att jag var tillbaka på idrottsbanan. Jag förväntade mig att jag skulle få höra mina vänners oroliga röster och att jag skulle känna deras händer på mig, men nej. Jag hade visst fel. Så otroligt fel, för när jag öppnade ögonen var jag inte alls på idrottsbanan. Var hade jag hamnat nu då? Jag tittade upp och såg på himlen. Det var mörkt, så jag gissade på att det var kväll eller natt. Jag lade märke till att månen saknades, så jag började söka efter den, liggandes på gräsmattan.
      Jag stirrade på någonting ljust, som liknade en månskära, fast jag var inte riktigt säker på att det var det.
      Jag betraktade den en stund, och när någonting långt bak i min hjärna klickades stelnade jag till. "Åh nej, åh nej, åh nej", viskade jag till mig själv. "Inte bra... Inte bra alls..."
      Jag reste mig hastigt upp medan jag tittade på när månförmörkelsen pågick. "Åh nej", upprepade jag.
       Månförmörkelse, månförmerkelse, månförmörkelse. Nej, nej, nej, det här måste vara en dröm. Det stämmer inte. Marco kan inte ha gett mig så lite tid över att fixa fram det efterlysta blodet han vill ha.
      "Helvete", muttrade jag tyst. Vad skulle hända nu då? För det första: jag var inte beredd, för det andra: jag var skräckslagen, och för det tredje: åh, har jag nämt om att jag inte var beredd?
      "Aaaooo!" Den bekanta rösten hade förvandlats till ett hemskt skrik. Skriket skar som tusentals knivar i hjärtat. En ljuvlig doft slog emot mig, och jag följde efter den.
      "Ian!" skrek jag för fullt. "Var är du?"
      Jag sprang medan jag lät mina tårar forsa. Jag brydde mig inte om att torka dem, jag var tvungen att hitta Ian. Någonting sa mig att doften kom ifrån honom, och det sa mig att någonting hade hänt Ian. Tänk så är det någon som plågar honom? Jag sköt undan den hemska tanken på att någon skulle skada Ian. Jag skulle inte låta någontinga sådant hända honom. För att utan att jag riktigt erkände det älskade jag honom, jag behövde honom, och jag hade inte spenderat tillräckligt mycket tid med Ian.
      Jag stannade när jag kände marken under mig vibrera. Jag flämtade när jag såg ner. Jag skulle inte ha gjort det. Jag ångrade att jag någonsin tittade ner. Det var som om jag stog på nägonting blått, och det var där doften kom ifrån. Den utsökta doften jag följde efter, och det ledde mig hit.
      "Stella..." Det lät som om den svaga viskningen kom underifrån mig. Under mig? Jag såg en blödande Ian under mig. Och blodet var inte naturellt röd som blod brukade vara, utan det var blått. Det jag egentligen ville göra var att smaka på blodet. Hur konstigt det än må låta, så var det som det ville att jag skulle ta ett litet smakprov, det var som om det viskade efter mig.
      För att fokusera på Ian nöp jag mig själv i armen och försökte att hålla andan så mycket som möjligt. När jag såg Marco dyka fram behövde jag inte kämpa med att hålla andan, för istället tappade jag andan.
      Marco verkade inte ens märka mig, utan han var upptagen med att tortera Ian långsamt.
      "Nej! Sluta!" bad jag, men han hörde mig inte. Han fortsatte att låta Ian dränkas i sitt egna blod. "Farbror, sluta!" Jag blev förbannad över att han inte låtsades om mig. Han stod bara där nere vid Ian, och skar djupa sår i honom. Hur mycket jag än försökte, kunde jag inte ta mig ner till dem. Jag blev frustrerad och skrek Marcos namn om och om igen, men självklart var det som om han inte hörde mig alls.
      Marco höjde kniven ovanför Ians hjärta, och jag skrek ännu högre. Han tittade upp mot mig och log ett elakt och ondskefullt leende innan jag kände hur jag sögs ner av någonting. Världen var en enda röra, och när jag råkade svälja en liten del av det jag badade i kände jag att det var blod.
      Jag öppnade ögonen, satte mig upp, och kippade efter luft. Jag hostade som en galning så att jag nästan spydde. Jag kände mig lättad när jag var tillbaka i den verkliga världen. Jag kollade omkring mig och såg att jag var i skolans sjuksal. Jag hörde att jag inte var den enda som hostade, och när jag tittade till vänster om mig såg jag Ian som höll på att kvävas av en hostattack. Även om min kropp var tung som en långtradare tvingade jag mig själv att ta mig till honom för att omfamna honom. Han var okej! Tja, bortsett från det äckliga hostattacket vi båda fick var det i alla fall ingen av oss som simmade i blått blod.
      När jag äntligen kunde andas normalt sa jag: "Var du också med om det där?"
      Ian hostade det sista innan han kunde nicka till svar. Och just då såg jag Kahlen och Natasha dyka upp bredvid oss.
      "Ni var med om någonting, eller hur? Vi kunde känna det", sa Kahlen åt båda.
      "Ja. Det var hemskt och äckligt. Det var månförmörkelse och Marco dränkte Ian i hans egna blod. Och det var blått blod", babblade jag på medan jag torkade mina ögon med baksidan av handen.
      Natasha tittade förskräckligt på oss. "Förstår ni inte vad det innebär? Allting hänger ihop. Det är som om alla de här sakerna var pusselbitar."
      "Hur menar du då?" frågade jag.
      "Jo, månförmörkelsen: det är då Ian är som mest känsligast. Det blåa blodet: nu vet vi att att det blåa blodet Ian har drömt är hans egna. Blodet Marco vill ha: jag skulle tro att det är Ians han vill ha, men vad han ska använda det till vet jag inte", sa Natasha.
      Jag kände hur det arbetade i min hjärna, och när jag tänkte efter hade hon rätt. Allting hängde ihop, och jag har varit så himla naiv att jag inte ens har klurat ut det själv.
      "Nu spelar det inte längre någon roll om han är min farbror eller inte, men jag tänker inte låta honom utnyttja Ian. Och om det krävs, måste jag döda Marco", lovade jag för mig själv och mina vänner.
_

Nå, vad tyckte ni om det sista kapitlet av The Only One?
MEN VÄNTA LITE GRANN NU!!! OROA ER INTE.... Jag ska fortsätta att skriva om Stella, och då kommer det vara fortsättningen på "The Only One", vilket kommer att heta "Realize".

Bra/Dåligt :D <3

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Part of an album

The Only One37 photos

Camera info

Comment the photo

Anonymous Tue 26 Apr 2011 22:18

bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbrrrrrrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaa!<333 bäst mästerlig underbar spännande romantisk sorglig........ bara bäst!!!!!<333

- Read more -

TwilightDiaries Tue 3 May 2011 20:38

jag blir så himla glad när jag får såna här kommentarer om min berättelse! själv tkr jag att jag skriver proffsigare nu än vad jag gjorde när jag skrev "the only one", så jag uppskattar verkligen att du gillar den ändå! tusen tack! <3<3<3

- Read more -