August
Show more 
Thursday 28 October 2010 photo 3/37
|
Sitter fortfarande vid den bärbara datan!! xD
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 3
Jag stog utanför dörren och väntade. Nästan ivrigt. Jag ville lyssna. Och jag gjorde det lite då och då. Fast jag ville helst inte göra det. Jag ville bli överraskad, vare sig jag fick stanna eller ej.
Seths föräldrar verkade vackra och trevliga. Det lät så i alla fall. Mammans röst var så skön och lugn att lyssna på. Samma sak med pappan, fast manligare, en aning mörkare än mammans.
Jag hörde svaga och lätta fötter gå nedför trappan. Jag närmade mig trappan och kikade efter människan. En brunett till. Eller, det lutade mer åt mörkblont. Hon var väldigt vacker. Precis som Seth och Aiden. Hennes lockiga hår var ända till midjan. Det passade henne. Väldigt bra faktiskt. Och hon hade också glimten i ögonen, som hennes bror Seth. De långa, mörka fransarna fick henne att se ännu vackrare ut. Hennes rosiga kinder hade samma färg på hennes läppar. Mycket vackert. Hela hon var vacker.
"Hej." sa jag vänligt.
"Hej, Stella... eller?"
"Ja. Jag heter Stella. Hur visste du det?"
Hon log en aning. "Aiden."
"Åh. Såklart. Han är söt han."
"Hahah ja, visst är han. Men han kan vara irreterande ibland med."
Jag log fortfarande. "Vad tycker du om Seth då?"
"Han... är som en typisk brorsa."
"Hur då?"
"Har inte du någon bror?"
"Nej... Men jag hade."
Där försvann mitt leende. Jag började tänka på min bror, Damien. Vi var så nära varandra. Vi kände till varandras hemligheter, känslor och tankar. Han var min bästa vän, tills vår farbror Marco dödade han. På ett sätt var det inte meningen. Det var egentligen mig han skulle döda. Ingen visste varför. Alla oroade sig.. för mig.
Damien hade en plan, som han inte hade berättat för någon. Han skulle rädda mig. Han offrade sitt liv för min skull. Jag såg inte vad som hände. Jag var inte där när händelsen inträffade.
Jag letade efter honom i flera timmar. Jag fick syn på någonting i källaren. En död vampyr. jag tyckte att det liknade Damien, men hoppades på att det inte var han. Jag sprang mot kroppen, och såg vem det var. Och tyvärr var det han. Jag ville inte tro mina ögon. Det var bara för hemskt.
Han höll i en lapp. Det var till mig.
"Förlåt mig Stella. Förlåt att jag inte sa någonting. Jag vet att du är ledsen, arg och besviken. Men jag kunde inte låta farbror döda dig. Inte en chans att jag kunde låta honom göra det. Du behöver inte oroa dig, jag finns alltid vid dig. Jag lovar. Förr eller senare kommer du se min själ. Det händer alla vampyrer som dör. Efter några timmar då vampyren har dött, går själarna fritt, där de vill vara. Men bara i tio minuter. De har lite tid på sig att säga de sista meningarna till alla nära och kära. Så på sätt och vis kommer vi ses snart. Vänta här. Så att vi kan prata det sista."
Jag väntade i ett par timmar, men det kändes som en evighet. Hans kropp började lysa starkt. Och puff, så blev han en själ.
"Stella..."
"Damien!" sa jag och kramade han. Hårt.
"Stella snälla förlåt mig."
"Hur kunde du göra så? Ingen bad dig att göra det."
"Jag ville inte att farbror Marco skulle döda dig. Så jag gjorde en plan. Jag lurade han. Han trodde att jag var du."
"Men..." började jag, men han avbröt mig.
"Du är min syster. Föralltid! Ingen får skada dig. Eller ens tänka på att skada dig. Mamma och pappa sa att jag skulle skydda dig med mitt liv."
"Jag har inte ens träffat pappa. Och han älskar mig inte ens."
"Stella, du var en av de bästa sakerna som hade hänt pappa. Även om du fortfarande var i mammas mage. Han älskade och älskar dig. Han var tvungen att gå, för att strida mot Marco. Både pappa och Marco visste att det var någonting med dig. Någonting speciellt. Så är därför farbror Marco vill döda dig. För någon dag, kommer DU göra någonting bra, för allt och alla."
"Allting är mitt fel! Om jag hade varit en normal vampyr, hade du levt nu. Vi hade säkert hittat på någonting roligt och skrattat. Mycket."
"Du ska inte säga så Stella. Du borde ju gilla det. Du borde gilla att du är speciell."
"Nej! Du är borta på grund av att jag är DET!"
"Stella, du kommer förstå när den dagen har kommit. Du kommer förstå varför det är just DU som är speciell."
"Damien..."
"Jag måste gå nu. Min tid är över. Vi ses där uppe någon gång syster."
"Vänta lite." sa jag. Men han hade redan gått.
Min bror. Min bästis. Min Damien var borta. Död. På grund av mig.
"Stella?" sa Dana och viftade sin hand framför mitt ansikte.
"Åh förlåt, jag tänkte bara på min bror."
"Jag är ledsen. För vad det än är som har hänt honom." sa hon och la hennes lätta hand på min axel.
Hon... tröstade mig. Det var omtänksamt. Hon brydde sig faktiskt. Även om jag bara hade träffat henne i ett par minuter.
Dörren öppnades några meter bakom mig.
"Stella, jag ser att du har träffat min syster Dana." sa Seth.
"Eh ja. Hon är trevlig." sa jag.
"Ser du. Jag sa ju att jag var trevlig." log Dana retsamt mot Seth.
"Jaja... I alla fall... Stella, här är mamma och pappa."
Jag hade rätt. De var vackra. Jag kunde höra det på deras röst.
"Hej Stella. Jag är Margaret." sa mamman och skakade hand med mig.
"Och jag är Charles." sa pappan och skakade med min hand med.
"Hej." sa jag artigt.
Margaret började prata. "Vi tre har pratat. Seth sa att du hade ingenstans att bo."
"Så du får mer än gärna stanna här hos oss. Du kan sova i gästrummet där uppe." fortsatte Charles.
Vilken lättnad!
"Tack. Det betyder jättemycket."
Nu kunde jag andas ut. Ett tag. Jag hade hittat min nya familj.
_____________________________________________________________
Bra?? :D<3
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 3
Jag stog utanför dörren och väntade. Nästan ivrigt. Jag ville lyssna. Och jag gjorde det lite då och då. Fast jag ville helst inte göra det. Jag ville bli överraskad, vare sig jag fick stanna eller ej.
Seths föräldrar verkade vackra och trevliga. Det lät så i alla fall. Mammans röst var så skön och lugn att lyssna på. Samma sak med pappan, fast manligare, en aning mörkare än mammans.
Jag hörde svaga och lätta fötter gå nedför trappan. Jag närmade mig trappan och kikade efter människan. En brunett till. Eller, det lutade mer åt mörkblont. Hon var väldigt vacker. Precis som Seth och Aiden. Hennes lockiga hår var ända till midjan. Det passade henne. Väldigt bra faktiskt. Och hon hade också glimten i ögonen, som hennes bror Seth. De långa, mörka fransarna fick henne att se ännu vackrare ut. Hennes rosiga kinder hade samma färg på hennes läppar. Mycket vackert. Hela hon var vacker.
"Hej." sa jag vänligt.
"Hej, Stella... eller?"
"Ja. Jag heter Stella. Hur visste du det?"
Hon log en aning. "Aiden."
"Åh. Såklart. Han är söt han."
"Hahah ja, visst är han. Men han kan vara irreterande ibland med."
Jag log fortfarande. "Vad tycker du om Seth då?"
"Han... är som en typisk brorsa."
"Hur då?"
"Har inte du någon bror?"
"Nej... Men jag hade."
Där försvann mitt leende. Jag började tänka på min bror, Damien. Vi var så nära varandra. Vi kände till varandras hemligheter, känslor och tankar. Han var min bästa vän, tills vår farbror Marco dödade han. På ett sätt var det inte meningen. Det var egentligen mig han skulle döda. Ingen visste varför. Alla oroade sig.. för mig.
Damien hade en plan, som han inte hade berättat för någon. Han skulle rädda mig. Han offrade sitt liv för min skull. Jag såg inte vad som hände. Jag var inte där när händelsen inträffade.
Jag letade efter honom i flera timmar. Jag fick syn på någonting i källaren. En död vampyr. jag tyckte att det liknade Damien, men hoppades på att det inte var han. Jag sprang mot kroppen, och såg vem det var. Och tyvärr var det han. Jag ville inte tro mina ögon. Det var bara för hemskt.
Han höll i en lapp. Det var till mig.
"Förlåt mig Stella. Förlåt att jag inte sa någonting. Jag vet att du är ledsen, arg och besviken. Men jag kunde inte låta farbror döda dig. Inte en chans att jag kunde låta honom göra det. Du behöver inte oroa dig, jag finns alltid vid dig. Jag lovar. Förr eller senare kommer du se min själ. Det händer alla vampyrer som dör. Efter några timmar då vampyren har dött, går själarna fritt, där de vill vara. Men bara i tio minuter. De har lite tid på sig att säga de sista meningarna till alla nära och kära. Så på sätt och vis kommer vi ses snart. Vänta här. Så att vi kan prata det sista."
Jag väntade i ett par timmar, men det kändes som en evighet. Hans kropp började lysa starkt. Och puff, så blev han en själ.
"Stella..."
"Damien!" sa jag och kramade han. Hårt.
"Stella snälla förlåt mig."
"Hur kunde du göra så? Ingen bad dig att göra det."
"Jag ville inte att farbror Marco skulle döda dig. Så jag gjorde en plan. Jag lurade han. Han trodde att jag var du."
"Men..." började jag, men han avbröt mig.
"Du är min syster. Föralltid! Ingen får skada dig. Eller ens tänka på att skada dig. Mamma och pappa sa att jag skulle skydda dig med mitt liv."
"Jag har inte ens träffat pappa. Och han älskar mig inte ens."
"Stella, du var en av de bästa sakerna som hade hänt pappa. Även om du fortfarande var i mammas mage. Han älskade och älskar dig. Han var tvungen att gå, för att strida mot Marco. Både pappa och Marco visste att det var någonting med dig. Någonting speciellt. Så är därför farbror Marco vill döda dig. För någon dag, kommer DU göra någonting bra, för allt och alla."
"Allting är mitt fel! Om jag hade varit en normal vampyr, hade du levt nu. Vi hade säkert hittat på någonting roligt och skrattat. Mycket."
"Du ska inte säga så Stella. Du borde ju gilla det. Du borde gilla att du är speciell."
"Nej! Du är borta på grund av att jag är DET!"
"Stella, du kommer förstå när den dagen har kommit. Du kommer förstå varför det är just DU som är speciell."
"Damien..."
"Jag måste gå nu. Min tid är över. Vi ses där uppe någon gång syster."
"Vänta lite." sa jag. Men han hade redan gått.
Min bror. Min bästis. Min Damien var borta. Död. På grund av mig.
"Stella?" sa Dana och viftade sin hand framför mitt ansikte.
"Åh förlåt, jag tänkte bara på min bror."
"Jag är ledsen. För vad det än är som har hänt honom." sa hon och la hennes lätta hand på min axel.
Hon... tröstade mig. Det var omtänksamt. Hon brydde sig faktiskt. Även om jag bara hade träffat henne i ett par minuter.
Dörren öppnades några meter bakom mig.
"Stella, jag ser att du har träffat min syster Dana." sa Seth.
"Eh ja. Hon är trevlig." sa jag.
"Ser du. Jag sa ju att jag var trevlig." log Dana retsamt mot Seth.
"Jaja... I alla fall... Stella, här är mamma och pappa."
Jag hade rätt. De var vackra. Jag kunde höra det på deras röst.
"Hej Stella. Jag är Margaret." sa mamman och skakade hand med mig.
"Och jag är Charles." sa pappan och skakade med min hand med.
"Hej." sa jag artigt.
Margaret började prata. "Vi tre har pratat. Seth sa att du hade ingenstans att bo."
"Så du får mer än gärna stanna här hos oss. Du kan sova i gästrummet där uppe." fortsatte Charles.
Vilken lättnad!
"Tack. Det betyder jättemycket."
Nu kunde jag andas ut. Ett tag. Jag hade hittat min nya familj.
_____________________________________________________________
Bra?? :D<3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 25 Jan 2011 17:52
jättebra<3:D
Fanny Cederlove
Wed 3 Nov 2010 14:17
fan vad jag e avensjuk kan inte vi byta så att jag kan skriva så bra ? <3333
Anonymous
Fri 29 Oct 2010 17:54
jaa!!:D
Anonymous
Thu 28 Oct 2010 16:33
Jättebra.
Mera?!:3
Mera?!:3
26 comments on this photo
Visa toppen
Show footer