August
Show more 
Saturday 20 November 2010 photo 12/37
|
The Only One: Kapitel 12
Jag skakade av rädsla. Inte en chans att hon kunde vara där. Jag dödade henne. Jag drack varje droppe av blod som fanns i hennes kropp. Jag visste att det inte var på riktigt, jag inbillade mig bara. Så jag gnuggade mina ögon och klappade mina kinder.
"Det här är inte verkligt, jag inbillar mig bara", sa jag till mig själv.
"Stella, titta på mig. Jag är verklig", sa hon med hennes änglaliknande röst.
Jag tvingade mig själv att titta på henne. Jag blev chockad, hon såg bra ut. Jag menar, hon var inte blodig alls. Hon såg så ren ut jämfört med kvällen före. Hennes bruna hår satt upp i en tofs och hennes lugg täckte hela pannan. Hennes ögon påminde mig om mamma. Deras ögon var lika, gröna med en aning blåaktig färg i nyansen. Hon hade rosiga kinder med stora smilegropar. Det såg nästan ut som om hon hade varit ute för länge på en kall vinterdag, för dem var verkligen rosa, nästan röda. Hon hade inte på sig kläderna hon hade när jag hittade henne. Utan hon hade en klänning som nästan gick ända till knäna. Klänningen var vit och enkel, men samtidigt så såg den så dyr ut. Dem söta vita ballerinaskorna hon hade på sig glittrade i en guldaktig färg.
"Hur kan du vara verklig? Jag såg dig dö igårkväll", sa jag.
"Du har rätt. Du såg mig dö, och det e jag också."
"Men, hur kommer det sig att jag kan se dig?"
Hon visade mig sin handflata. Jag såg mitt namn, skrivet i skrivstil och guldigt. Det såg inte målat ut. Det såg ut som en riktig tatuering.
"Hur kan du veta vad jag heter?"
Hon log. "Det är svårt att förklara."
"Snälla försök."
"Okej... Så här är det. För det första, så är jag din meddelare. För det andra, så är jag din beskyddare."
"Va? Du är min vadå?"
"Att jag är din meddelare innebär att du kan kontakta både guden och gudinnan via mig. Och att jag är din beskyddare innebär att jag skyddar dig. Vi kan höra och prata med varandra genom våra tankar, men det krävs övningar."
Seth öppnade dörren.
"Nej... jag måste gå. Han får inte se mig", sa hon.
"Va, nej! Inte än! Jag har inte fått reda på allting än. Inte ens ditt namn."
"Titta på din högra handflata."
Jag tittade på min handflata. Det stog ett namn i skrivstil, och det var lika guldigt som mitt namn på hennes handflata. Jag fokuserade mer på vad det stog... Det stog "Kahlen". Det var någonting nytt. Hennes namn hade aldrig stått i min handflata före den där händelsen.
"Heter du Kahlen?" frågade jag, men hon var redan borta.
"Vem pratar du med?", frågade Seth.
Jag visade honom min hand.
"Tjejen jag råkade döda igår", sa jag.
Han tog i min hand och läste hennes namn högt.
"Kahlen... Om du dödade henne, hur kunde du prata med henne då?"
"Jag vet fakstiskt inte. Jag är lika förvirrad som du."
____________________________________________________________________
Bra? ^^)
Jag skakade av rädsla. Inte en chans att hon kunde vara där. Jag dödade henne. Jag drack varje droppe av blod som fanns i hennes kropp. Jag visste att det inte var på riktigt, jag inbillade mig bara. Så jag gnuggade mina ögon och klappade mina kinder.
"Det här är inte verkligt, jag inbillar mig bara", sa jag till mig själv.
"Stella, titta på mig. Jag är verklig", sa hon med hennes änglaliknande röst.
Jag tvingade mig själv att titta på henne. Jag blev chockad, hon såg bra ut. Jag menar, hon var inte blodig alls. Hon såg så ren ut jämfört med kvällen före. Hennes bruna hår satt upp i en tofs och hennes lugg täckte hela pannan. Hennes ögon påminde mig om mamma. Deras ögon var lika, gröna med en aning blåaktig färg i nyansen. Hon hade rosiga kinder med stora smilegropar. Det såg nästan ut som om hon hade varit ute för länge på en kall vinterdag, för dem var verkligen rosa, nästan röda. Hon hade inte på sig kläderna hon hade när jag hittade henne. Utan hon hade en klänning som nästan gick ända till knäna. Klänningen var vit och enkel, men samtidigt så såg den så dyr ut. Dem söta vita ballerinaskorna hon hade på sig glittrade i en guldaktig färg.
"Hur kan du vara verklig? Jag såg dig dö igårkväll", sa jag.
"Du har rätt. Du såg mig dö, och det e jag också."
"Men, hur kommer det sig att jag kan se dig?"
Hon visade mig sin handflata. Jag såg mitt namn, skrivet i skrivstil och guldigt. Det såg inte målat ut. Det såg ut som en riktig tatuering.
"Hur kan du veta vad jag heter?"
Hon log. "Det är svårt att förklara."
"Snälla försök."
"Okej... Så här är det. För det första, så är jag din meddelare. För det andra, så är jag din beskyddare."
"Va? Du är min vadå?"
"Att jag är din meddelare innebär att du kan kontakta både guden och gudinnan via mig. Och att jag är din beskyddare innebär att jag skyddar dig. Vi kan höra och prata med varandra genom våra tankar, men det krävs övningar."
Seth öppnade dörren.
"Nej... jag måste gå. Han får inte se mig", sa hon.
"Va, nej! Inte än! Jag har inte fått reda på allting än. Inte ens ditt namn."
"Titta på din högra handflata."
Jag tittade på min handflata. Det stog ett namn i skrivstil, och det var lika guldigt som mitt namn på hennes handflata. Jag fokuserade mer på vad det stog... Det stog "Kahlen". Det var någonting nytt. Hennes namn hade aldrig stått i min handflata före den där händelsen.
"Heter du Kahlen?" frågade jag, men hon var redan borta.
"Vem pratar du med?", frågade Seth.
Jag visade honom min hand.
"Tjejen jag råkade döda igår", sa jag.
Han tog i min hand och läste hennes namn högt.
"Kahlen... Om du dödade henne, hur kunde du prata med henne då?"
"Jag vet fakstiskt inte. Jag är lika förvirrad som du."
____________________________________________________________________
Bra? ^^)
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 25 Jan 2011 20:01
skit bra<3:D
Anonymous
Sun 21 Nov 2010 00:26
good:D<33
Anonymous
Sat 20 Nov 2010 19:31
aa<33
32 comments on this photo
Visa toppen
Show footer