August
Show more 
Wednesday 22 December 2010 photo 20/37
|
Ni får verkligen ursäkta bilden, min stora datas internet dampar skit... Så jag sitter vid den bärbara datan again... -.-
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 20
Seth måste ha känt att hans tröja blev blöt, för han backade ett steg och torkade mina tårar. Han log och började sjunga: "Sudda sudda bort din ledsna min..."
Jag kunde inte stå emot flinet i mina läppar. "Seth..."
Han blev någorlunda allvarlig men fortsatte att smeka min kind. Jag ville inte att hans varma hand skulle släppa den. "Jag vill inte att du ska vara ledsen."
"Jjag kan ju alltid försöka se glad ut. Kanske till och med nöjd."
"Båda ska försöka."
Sedan kramade han om mig och började mumla mot min panna om att allting skulle bli bra. Jag hoppades på att han hade rätt.
Herregud, varför försökte vi ens lura oss själva? Vi visste djupt inom oss att det inte skulle bli bra alls. Eller åtminstone inte lätt. Att vara förälskad i sin bror/syster var nog en av de sakerna ur en "jag-vill-aldrig-att-det-där-händer"-listan.
Jag drog mig ur honom och ändrade på tankarna som flög omkring i min hjärna. "När börjar vi skolan?"
"Tja, om de nu inte har ändrat tider och sådant borde det vara klockan nio imorgon."
"Imorgon?"
"Imorgon."
"Oj, redan?"
Han nickade. "Ja. Det är måndag imorgon."
"Åh..."
Jag, Seth och Dana satt i en lång, svart bil som kallades limousin. Bilen, eller, chauffören, körde oss till skolan. Nervositet hade spridit sig i min kropp, och jag ville bara kräkas. Jag menar, det var min första skoldag! På Jorden! Så det var inte vilken dag som helst. Nej, absolut inte.
Hur skulle eleverna vara mot mig? Hur skulle man bete sig? Seth hade ju såklart berättat att det räckte att vara mig själv. Bara vara Stella... Stella Case. Jösses, jag hade fortfarande inte vänjt mig vid mitt nya namn.
Det verkade som om Dana såg att frukosten som jag hade ätit innan vi åkte (vilket var väldigt äckligt) var på väg upp, för att hon började prata på för att lugna ner mina nerver. "Stella, du kommer att älska skolan."
"Hmm... Jag är egentligen mest orolig över vad de kommer tycka om mig."
"Det där behöver du inte oroa dig för. Du är ju så snäll och trevlig. Alla kommer att bli vän med dig direkt."
"Dana har rätt. Du behöver inte oroa dig för någonting", sa Seth.
Bilen, eller rättare sagt limousinen, stannade framför en stor (och då menade jag verkligen stor) byggnad, som jag antog var skolan eftersom det stod "Glendale High School" i stor text.
Stället kryllade med springande, gående, och sittande elever som skvallrade med sina vänner, eller flirtade med sina pojkvänner. Vissa var helt inne i sina böcker medan de lyssnade på musik på deras musikdosor som mp3, ipod, och ja... sådana grejer.
En lång välklädd man (chauffören) öppnade bildörren åt oss.
"Redo?" frågade Seth.
"Ja", svarade jag även om det nu inte riktigt var sanningen.
Vi gick alla tre ur limousinen, och gick raka vägen mot den stora dörren, då Kahlen plötsligt kom mitt framför näsan på mig. Men jag fortsatte att gå efter Seth och Dana som gick mot dörren.
"Stella, lyssna på mig!", sa Kahlen som svansade efter oss.
"Jag lyssnar", tänkte jag.
"Det är någonting som känns knäppt här omkring. Eller rättare sagt någon."
"Kahlen vad yrar du om?", tänkte jag.
"Alltså... jag kan känna henne."
"Känna vem?"
"En ängel. Månängel om man ska vara exakt."
Chocken fick mig att stanna. "Nä...hä..."
_____________________________________________________________
Bra? ^^<3
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 20
Seth måste ha känt att hans tröja blev blöt, för han backade ett steg och torkade mina tårar. Han log och började sjunga: "Sudda sudda bort din ledsna min..."
Jag kunde inte stå emot flinet i mina läppar. "Seth..."
Han blev någorlunda allvarlig men fortsatte att smeka min kind. Jag ville inte att hans varma hand skulle släppa den. "Jag vill inte att du ska vara ledsen."
"Jjag kan ju alltid försöka se glad ut. Kanske till och med nöjd."
"Båda ska försöka."
Sedan kramade han om mig och började mumla mot min panna om att allting skulle bli bra. Jag hoppades på att han hade rätt.
Herregud, varför försökte vi ens lura oss själva? Vi visste djupt inom oss att det inte skulle bli bra alls. Eller åtminstone inte lätt. Att vara förälskad i sin bror/syster var nog en av de sakerna ur en "jag-vill-aldrig-att-det-där-händer"-listan.
Jag drog mig ur honom och ändrade på tankarna som flög omkring i min hjärna. "När börjar vi skolan?"
"Tja, om de nu inte har ändrat tider och sådant borde det vara klockan nio imorgon."
"Imorgon?"
"Imorgon."
"Oj, redan?"
Han nickade. "Ja. Det är måndag imorgon."
"Åh..."
Jag, Seth och Dana satt i en lång, svart bil som kallades limousin. Bilen, eller, chauffören, körde oss till skolan. Nervositet hade spridit sig i min kropp, och jag ville bara kräkas. Jag menar, det var min första skoldag! På Jorden! Så det var inte vilken dag som helst. Nej, absolut inte.
Hur skulle eleverna vara mot mig? Hur skulle man bete sig? Seth hade ju såklart berättat att det räckte att vara mig själv. Bara vara Stella... Stella Case. Jösses, jag hade fortfarande inte vänjt mig vid mitt nya namn.
Det verkade som om Dana såg att frukosten som jag hade ätit innan vi åkte (vilket var väldigt äckligt) var på väg upp, för att hon började prata på för att lugna ner mina nerver. "Stella, du kommer att älska skolan."
"Hmm... Jag är egentligen mest orolig över vad de kommer tycka om mig."
"Det där behöver du inte oroa dig för. Du är ju så snäll och trevlig. Alla kommer att bli vän med dig direkt."
"Dana har rätt. Du behöver inte oroa dig för någonting", sa Seth.
Bilen, eller rättare sagt limousinen, stannade framför en stor (och då menade jag verkligen stor) byggnad, som jag antog var skolan eftersom det stod "Glendale High School" i stor text.
Stället kryllade med springande, gående, och sittande elever som skvallrade med sina vänner, eller flirtade med sina pojkvänner. Vissa var helt inne i sina böcker medan de lyssnade på musik på deras musikdosor som mp3, ipod, och ja... sådana grejer.
En lång välklädd man (chauffören) öppnade bildörren åt oss.
"Redo?" frågade Seth.
"Ja", svarade jag även om det nu inte riktigt var sanningen.
Vi gick alla tre ur limousinen, och gick raka vägen mot den stora dörren, då Kahlen plötsligt kom mitt framför näsan på mig. Men jag fortsatte att gå efter Seth och Dana som gick mot dörren.
"Stella, lyssna på mig!", sa Kahlen som svansade efter oss.
"Jag lyssnar", tänkte jag.
"Det är någonting som känns knäppt här omkring. Eller rättare sagt någon."
"Kahlen vad yrar du om?", tänkte jag.
"Alltså... jag kan känna henne."
"Känna vem?"
"En ängel. Månängel om man ska vara exakt."
Chocken fick mig att stanna. "Nä...hä..."
_____________________________________________________________
Bra? ^^<3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Jan 2011 17:19
skit bra^^<3
Anonymous
Wed 22 Dec 2010 23:26
GRYM!!! <3
Anonymous
Wed 22 Dec 2010 21:53
very very goody goody!!! ;D
26 comments on this photo
Visa toppen
Show footer