PROLOG:

"Jag kände hur regnvattnet strilade ner från
mitt ansikte och ner från min nakna ryggrad.
Jag låg där och kunde knappast andas,
det kändes som att en hand hade gripit tag
runt min hals och klämt åt. Runt om mig,
kunde jag se ett fler tal suddiga konturer av
människor. De bara stod där och jag visste
inte vart jag skulle ta mig till, eftersom jag
låg i krampaktig fosterställning och kunde
inte röra mig. Jag blundade och såg för min
inre syn hur allting hade hänt, men jag var för
trött för att tänka. Mina ögonlock darrade till
och ögonen slogs upp på nytt, för att sen långsamt,
stängas igen. Jag heter Ann-Lee Brown och är 19 år.
Mitt liv slutar inte här..."

KAPITEL 1:

Jag slog upp ögonen. Allt jag såg var bara vitt runt om mig. Jag hörde ett pipande ljud från en apparat bredvid mig. Jag andades ett par ljudlösa andetag, innan mina ögon slocknade, igen.

Jag var på väg hem från en fest, full och drogad. Gud, vad jag ångrade att jag sög i mig det där kokainet! Ett antal öl och cider, så var jag helt ute. Jag vacklade där jag gick, fram till övergångsstället. Bilarna körde i rasande fart utan att stanna. Det snurrade i huvudet och det kändes som att jag var någon annan stans. Jag vacklade ut på vägen, stannade och tittade mig omkring. Jag hörde vinden när den blåste på träden och kände den kalla luften, röra vid mitt korpsvarta hår som en smekning. Jag tog upp mitt cigarettpaket, tog en cigarett och försökte hitta tändaren och plötsligt hörde jag ett brummande på nära håll och jag försökte kisa och se vad det var för något, men det kändes som om allting snurrade. Ljusskenet träffade mina ögon, jag kände en kraftig box mot magen och plötsligt låg jag där på marken och förblödde. Fordonet hade gasat vidare och allt blev plötsligt svart. Nej, jag var inte död.

Jag hörde två par röster som viskade, men kunde inte höra vad de sa. Antagligen var det doktorn och sjuksystern som samtalade tyst med
varandra om mig. Jag slog upp ögonen där jag låg och tittade mot deras håll. Plötsligt smög sig sjuksystern fram till mig och sade:
- Mår du bättre nu?
- Jag mår...bra...tror jag..., svarade jag lite förvirrat.
- Doktorn vill gärna ta blodprov på dig. Är verkligen allt som det ska? Vi måste behålla dig i en vecka till, för att se hur allt funkar med dig. Detta är mycket allvarligt, ms Brown. Droger är inte så bra i din ålder, särskilt när man är så ung och söt som du.
Jag bara stirrade på henne. Jag fick inte fram ett ljud från läpparna. Mina läppar var torra, tungan kändes sträv som sandpapper och halsen kändes ihopsnörd. Jag var inte rädd för sprutor och det gjorde inte heller ont att bli stucken av de. Jag nickade henne bara till svar och bad om att få ett glas vatten. Hon gav mig det genomskinliga glaset med den genomskinliga vätskan i. Jag drack det i djupa klunkar, ställde sedan glaset på nattduksbordet och lade mig till rätta igen. Jag pustade ut och blundade. Såg för min inre syn olyckan. Jag hade fortfarande inte listat ut vad det var som hade kört på mig, men jag var ganska säker på att det var en bil. Jag ville inte tänka tanken, men händelsen ville inte försvinna från mina ögon. Jag hade legat där, ensam, övergiven och förblött i det kalla regnet. Ingen hade tagit notis om mig, förrens jag hade svimmat av. Jag kände kalla kårar längs ryggraden och nackhåret reste sig. Jag huttrade där jag låg och försökte tänka bort tanken ett tag, men den ville fortfarande inte släppa. Så där låg jag och stirrade upp på det gräddvita taket med en glasartad blick.

Sprutans spets gled sakta in i min hud. Jag såg det mörkröda blodet som kom upp. Jag kände ingenting. Jag kände mig så lam, där jag satt på min sjukhussäng och bara stirrade ut genom fönstret. Plötsligt var allt över och jag kunde lägga mig ner igen, men doktorn ville ta ett till blodprov imorgon bitti. Jag sade ingenting. Jag bara låg och tänkte ett tag och sen kände jag hur tröttheten kom närmare och närmare mina ögon. Det var första gången, den natten, jag kunde sova lugnt.

Annons

The photo has no tags

1 comments on this photo

March 2017