Mitt ute i oändligheten stod en ensam, svart katt och slickade sina tassar. Katten hade länge stått och gjort detta, eftersom det var det näst mest intressanta den kunde göra. För att den skulle kunna göra det mest intressanta var den tvungen att inskaffa en smörgås, av rostad typ med ett tjockt smörlager på ena sidan. Mackan var tvungen att vara bredd med en smörkniv av trä. En bit till höger om katten låg en hög av just sådana mackor. Detta var alla mackor som genom tiderna inte hade fallit med smörsidan nedåt, vilket ju var en omöjlighet. Ändå hände det ibland, och då försvann mackan istället för att ligga på golvet och göra ägaren till den glad, eftersom den fallit på rätt sida, för en gångs skull. Nej, en sådan förnedrelse kunde inte mackan låta sig utstå, så den begav sig direkt till Mitten av Allt, och lade sig i högen intill den svarta katten, som fortsatte att slicka tassarna, och som skulle fortsätta att göra det tills den fick lust att göra något annat. Det fick den, plötsligt, och slutade att slicka tassarna. Den trippade försiktigt fram till den 100 mil höga traven av mackor. Den nosade lite på mackorna, och sedan drog den sakta fram en, som var svart av mögel. Men, den hade ett lager smör på ena sidan, som visserligen var grönt och inte gult, men det fick duga, tyckte katten. Det viktiga var inte hur den såg ut, utan att det verkligen var en macka som uppfyllde kraven. Katten lät mackan ligga och mögla ytterligare medan den gick omkring ett tag och letade rätt på en sele, som den använt för någon miljon år sedan. Det tog den kanske en miljon år att hitta den, men när den gjort det spände den på sig selen, och trippade tillbaka till smörgåsen, som nu var förvandlad till stoft. Katten jamade suckande, och letade rätt på en annan macka, som skulle funka. Katten spände fast mackan på sin rygg med hjälp av selen, var noga med att smörsidan kom uppåt. När den var ordentligt fastgjord, gjorde katten ett skutt upp från marken, och försökte komma så högt som möjligt. Den jamade gillande när den på vägen ned (ja, det fanns någon form av gravitation i oändligheten) började rotera. Den roterade allt snabbare, så att den slutligen inte föll längre. Anledningen till detta fenomen är ju såklart att katten alltid landar med fötterna först, och mackan med smörsidan först. Katten var glad. Mackan var också rätt glad, men gillade bättre att ligga på en tallrik, redo att stoppas in i munnen på någon stackars sate som inte visste varför rostade mackor alltid landade med smörsidan ned när man tappade dem. En av dessa stackars satar (?) var Birger Björnsson. Detta var början på en spinoff till mitt storslagna verk Resenärerna, som utkommer under 2008 i korriegard och förbättrad version. Fortsättningen på spinoff:en däremot kommer att ges ut bit för bit här på bilddagboken, tillsammans med passande bilder. Och endast här. Ingen annan stans.

Vad är de här för typ Liftarens Guide till Galaxen wannabe?