Previous photoWednesday 11 May 2011 photo 2/9
|
Del 3. (Förlåt, vet verkligen inte om jag fortsatte.)
Jag hörde röster när jag vaknade, en av dom var den lilla flickans röst.
Och en av dom var en man, vuxen man. Sen en liten pojke eller nåt åt det hållet, jag somnade nog inte där på golvet, jag tror jag svimmade. Och nu när jag tänker på det ligger jag i en säng. Här var jag inte förut?....
Jag skulle resa mig upp och kolla runt, men hörde bara mig själv skrika, och kände bokstavligen en blixt av smärta. Det gick verkligen inte att röra sig, benen ville inte, det var som dom gett upp för alltid.
Jag skrek igen, högt, smärtblixtarna blev värre och värre.
Men tillslut, med samma hastighet som de kom, så slutade de.
Såg flickan nu, i dörröppningen.
Hon kollade sådär snällt på mig.
- Kolla inte på.. dina ben..
Sa hon med en tyst sträv röst som jag aldrig hört henne använda förut.
Jag lydde. Ville inte ens själv se vad som kan göra så satans ont.
Hon lutade sig lite lätt mot väggen nu, och jag kände knappt igen henne.
Klänningen som igår var vit var svart nu, och hennes hår med.
Hon tittade på mig, länge.
- Vad är det ?
Bröt hon tystnaden med.
- Det var ditt fel att jag fick låtsas vara syster och krossa dina ben.
Jag behöver dig ju, jag behöver en docka till.
- Har du en syster?
- En tvillingsyster till och med, men den lilla ragatan springer runt och är snäll hela tiden. Jag kan inte vara snäll, men det gör ingenting jag har ju mina dockor.
Jag nickade.
Sen kom jag på..
- Krossade du mina ben?
Hon skrattade, ett hemskt skratt, antar att detta inte var fejkat.
- Ja. Mosade, splaschade, dom är rätt platta nu. Det som finns kvar, menar jag.
Jag log, konstigt nog.
- Det måste gjort ont.
Sa jag genom leéndet.
Hon skrattade igen, lugnare, men lika hemskt.
- Du var rätt drogad då, tror inte du kände ett smack. Och gjorde du, så minns du ändå inte det.
Jag nickade och log större.
- Föresten ska du få träffa någon nu.
Sen log hon lika stort mot mig.
Kyo, kom hit!
Skrek hon åt andra hållet.
Och in kom en slank, 16-17 åring med spretigt svart kort hår och överdrivet mycket kajal. Men antagligen var det bara så de såg ut. De där onda.
De jag alltid använde som svordomar.....-
- Hur vet du så mycket om oss?
Sa han tyst.
- Va?
Han skrattade, hans skratt var underbart, och mycket mer klingande än hennes.
- Dumma människa, du tänker alldeles för högt.
Jag bara tittade på honom.
- Tänker jag högt? fö-förlåt mig!
Han skrattade igen, hon med, och deras skratt ekade överallt kändes det som.
- Det kanske är dags att du ska få gå igen.
- Va?
Han tittade på mig.
- Du vet , syrran har smärtpsykoser. Tror jag hon kallade det.
Hon sa åt dig att inte titta på benen, right?
De är kvar. Hon gav dig bara en tillfällig smärta så du inte skulle rymma.
Sa han och log.
- Det här är en dröm.
Sa jag, och la mig ner och försökta somna om.
~
Jag hörde röster när jag vaknade, en av dom var den lilla flickans röst.
Och en av dom var en man, vuxen man. Sen en liten pojke eller nåt åt det hållet, jag somnade nog inte där på golvet, jag tror jag svimmade. Och nu när jag tänker på det ligger jag i en säng. Här var jag inte förut?....
Jag skulle resa mig upp och kolla runt, men hörde bara mig själv skrika, och kände bokstavligen en blixt av smärta. Det gick verkligen inte att röra sig, benen ville inte, det var som dom gett upp för alltid.
Jag skrek igen, högt, smärtblixtarna blev värre och värre.
Men tillslut, med samma hastighet som de kom, så slutade de.
Såg flickan nu, i dörröppningen.
Hon kollade sådär snällt på mig.
- Kolla inte på.. dina ben..
Sa hon med en tyst sträv röst som jag aldrig hört henne använda förut.
Jag lydde. Ville inte ens själv se vad som kan göra så satans ont.
Hon lutade sig lite lätt mot väggen nu, och jag kände knappt igen henne.
Klänningen som igår var vit var svart nu, och hennes hår med.
Hon tittade på mig, länge.
- Vad är det ?
Bröt hon tystnaden med.
- Det var ditt fel att jag fick låtsas vara syster och krossa dina ben.
Jag behöver dig ju, jag behöver en docka till.
- Har du en syster?
- En tvillingsyster till och med, men den lilla ragatan springer runt och är snäll hela tiden. Jag kan inte vara snäll, men det gör ingenting jag har ju mina dockor.
Jag nickade.
Sen kom jag på..
- Krossade du mina ben?
Hon skrattade, ett hemskt skratt, antar att detta inte var fejkat.
- Ja. Mosade, splaschade, dom är rätt platta nu. Det som finns kvar, menar jag.
Jag log, konstigt nog.
- Det måste gjort ont.
Sa jag genom leéndet.
Hon skrattade igen, lugnare, men lika hemskt.
- Du var rätt drogad då, tror inte du kände ett smack. Och gjorde du, så minns du ändå inte det.
Jag nickade och log större.
- Föresten ska du få träffa någon nu.
Sen log hon lika stort mot mig.
Kyo, kom hit!
Skrek hon åt andra hållet.
Och in kom en slank, 16-17 åring med spretigt svart kort hår och överdrivet mycket kajal. Men antagligen var det bara så de såg ut. De där onda.
De jag alltid använde som svordomar.....-
- Hur vet du så mycket om oss?
Sa han tyst.
- Va?
Han skrattade, hans skratt var underbart, och mycket mer klingande än hennes.
- Dumma människa, du tänker alldeles för högt.
Jag bara tittade på honom.
- Tänker jag högt? fö-förlåt mig!
Han skrattade igen, hon med, och deras skratt ekade överallt kändes det som.
- Det kanske är dags att du ska få gå igen.
- Va?
Han tittade på mig.
- Du vet , syrran har smärtpsykoser. Tror jag hon kallade det.
Hon sa åt dig att inte titta på benen, right?
De är kvar. Hon gav dig bara en tillfällig smärta så du inte skulle rymma.
Sa han och log.
- Det här är en dröm.
Sa jag, och la mig ner och försökta somna om.
~
Visa toppen
Show footer