Sunday 1 January 2012 photo 2/3
|
I flera dagar, i flera år, har jag vandrat, i samma spår. Men jag har hållt mitt huvud högt, och kallat mig själv stark. Men allting går bara sönder så jag faller ner mot marken. Som jag stått stadigt på, men ni har släckt min glöd. Jag är ledsen att säga det, men det här blir min död. För hur ska man kunna leva när viljan är minimal, när allt man vill bara är att få ligga död i en grav. Jag har försökt länge, jag skulle klara det för eran skull. Fastän jag hatar livet betyder ni mer än guld. Men efter 1 års olycka har hoppet försvunnit bort, det ända jag kan säga det är att mitt liv blev kort. Nu kan ingen ändra på mig, nej nu är det kört. Jag tar kniven mot halsen, snart ligger jag här död. Jag lovar er att inget skulle hända så, det här är mitt förlåt, jag älskar er, hejdå. Att inte vilja leva, kan ni fatta hur det känns. När man inte längre bryr sig om vad som har hänt. Jag sjunker in i mig själv och lämnas som ett skal. Det som kallas känslor finns inte längre kvar. Jag har helt slutat bry mig, jag försvinner mer och mer. Jag går under dag och dag, fastän ni inte ser. Jag vet inte hur det känns att skratta och vara glad, hur det känns att bli älskad, hur det känns att må bra. För ni har släkt min framtid, ni har förstört mitt liv. Jag kan faktiskt inte fatta hur jag överlevt så lång tid. Jag har väl haft tur och jag, har haft mina vänner. Dem som har ställt upp, och fattar hur jag känner. Men nu orkar jag inte mer, nu tar allting slut. Jag har kämpat tillräckligt, nu har tiden runnit ut. Tack för att ni har stöttat mig, ni vet vilka ni är. Jag älskar er, och förlåt för det här.
Petronella. Du betydde fan allt. Men brydde du dig? Nej, inte ett skit. Men shit the same. Remember that I always gonna love you, no matter what. Men du svek mig, och lämnade mig och strödde salt i mina sår.
Annons