Jag längtar till...

High Chaparall!
Det är inte ofta jag längtar efter lera och baja-major, men det finns ett undantag. 5 dagar om året är leran helt okej. 5 dagar om året är baja-majan inget problem! 5 dagar om året är allt vilda västern.

Varje gång jag ser skylten, "Välkomen till High Chaparall!" studsar jag upp och ner i sätet och ropar till Lena att "vi är framme nu!" Som att hon inte visste det. Vi kör förbi ingången och någon kilometer till. Där blir vi välkomnade till tävlingen och får band och t-shirt och instruktioner. Sedan bär det av mot campingplatsen. Men det får mamma och pappa sköta! Vi har ju en fyrbent kompis i släpet som vill av och sträcka på benen!

Shoppingområdet är proppfyllt med försäljare. Arenan är nyharvad och korna har fått ensilage. Det doftar underbart från matvagnarna och några hästar motionernas på framridningsbanan. När boxen är halmad och hästen nattad äter vi kvällsmat på Diligensen. Jag och Lena har skjorta och sporrar, bara för att! Det känns som att man är i en annan värld, och i fem hela underbara dagar är det ingenting annat än western som gäller.

På framridningsbanan trängs det som aldrig förr. Jag undrar när dom ska skaffa en större bana. Speakern blir hesare allt eftersom dagarna går och rosetter går åt som smör. Jag kommer ihåg hur nervös jag var innan Ranch Trailen! Och hur glad jag var när jag gick till final i Pleasure... Kommer ni ihåg hur alla skrek och hejade under tidsgrenarna? Och hur Birgitta och King Karraz vann allt, som vanligt. Kommer ni ihåg linedancen? Rebecca, kommer du ihåg den fruktansvärda natten i det iskalla tältet på madrassen som tappade all luft!?

Jag längtar till ytterligare 5 magiska dagar på High Chaparall!

åh, jag får rysningar av allt du skriver. JAG LÄNGTAR!