January
Saturday 5 April 2008 photo 1/1
|
What if I cant go on without you ?
Jag tror inte det är någon som förstår hur jävla mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag ens förstår det själv. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte skulle sitta här nu om det inte vore för er. Ni har räddat mitt liv. 2 gånger.
Om det inte vore för er skulle jag nog för länge sedan ha drunkat i självhat. För när panikångesten kommer och skriker avsky i mina öron så finns ni där, och sjunger kärlek till mig istället. Jagar bort allt det dåliga. Och då älskar jag er så jävla mycket mer än jag hatar mig själv, och det får mig att orka en dag till. Och en till...en till. För varje dag är en kamp för mig, en kamp mot mig själv är det. Men ni får mig att orka kämpa emot.
Men det var inte förens i Lördags som jag verkligen fattade hur jävla sårbar jag är utan er. Under hösten har jag mått skit dåligt, jag har slutat kämpa. Jag trodde inte jag kunde stå emot längre, och hatet växte i mig igen. Och jag bara lät det växa. För jag hade misslyckats. Och om jag inte klarar det första gången, varför skulle jag klara det nästa gång? Och när allt kommer omkring, så förtjänar jag inte ens att vara lycklig. Självhat måste ju finnas för en anledning. Och min blotta existens är anledningen. Jag hata mig själv så mycket jag ville ta död på mig själv. Känna så mycket förudmjukelse som möjligt mot mig själv. Jag är min egen värsta fiende.
Men ni gjorde det igen. Än en gång så har ni gett mig styrka att kämpa emot. Hela Lördagen var så full av 100% ren och skär lycka att ni gav mig något att leva för igen. Och ni fick mig att förstå en grej då med. Det är mig själv jag ska käpma för! Mitt eget liv. Det är inte musiken jag ska leva för. Det är inte ens er jag ska leva för. Det är mig jag ska leva för. Men ni och musiken hjälper mig med det. För själv klarar jag det inte. Inte utan er. Utan er klarar jag ingenting.
Jag måste ta plats i mitt eget liv. Får inte låta avskyn ta över allt. För den är inte på riktigt! Det är något jag hittat på själv. Och jag kan inte låta något som inte ens existerar på riktigt ta kontroll över mitt liv. Jag kan inte låta något som inte finns bergränsa mig i mig själv.
Tack för att ni finns där för mig när jag själv inte gör det. Tack för att får mig att kämpa när jag egentligen bara vill lägga mig ner och förlora. Tack för att ni lyfter upp mig igen när jag faller. Tack för att ni är mitt ljus i allt mörker.
Tack för att ni aldrig lämnade mig <3
mitt beloved mirakelband
Men det är inte ens i närheten av vad jag egentligen vill säga. Det finns för få ord. Ord är för små och obetydliga för att förklara hur jävla mycket ni har gjort för mig. Men...
When words fail, music speaks Y
Jag tror inte det är någon som förstår hur jävla mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag ens förstår det själv. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte skulle sitta här nu om det inte vore för er. Ni har räddat mitt liv. 2 gånger.
Om det inte vore för er skulle jag nog för länge sedan ha drunkat i självhat. För när panikångesten kommer och skriker avsky i mina öron så finns ni där, och sjunger kärlek till mig istället. Jagar bort allt det dåliga. Och då älskar jag er så jävla mycket mer än jag hatar mig själv, och det får mig att orka en dag till. Och en till...en till. För varje dag är en kamp för mig, en kamp mot mig själv är det. Men ni får mig att orka kämpa emot.
Men det var inte förens i Lördags som jag verkligen fattade hur jävla sårbar jag är utan er. Under hösten har jag mått skit dåligt, jag har slutat kämpa. Jag trodde inte jag kunde stå emot längre, och hatet växte i mig igen. Och jag bara lät det växa. För jag hade misslyckats. Och om jag inte klarar det första gången, varför skulle jag klara det nästa gång? Och när allt kommer omkring, så förtjänar jag inte ens att vara lycklig. Självhat måste ju finnas för en anledning. Och min blotta existens är anledningen. Jag hata mig själv så mycket jag ville ta död på mig själv. Känna så mycket förudmjukelse som möjligt mot mig själv. Jag är min egen värsta fiende.
Men ni gjorde det igen. Än en gång så har ni gett mig styrka att kämpa emot. Hela Lördagen var så full av 100% ren och skär lycka att ni gav mig något att leva för igen. Och ni fick mig att förstå en grej då med. Det är mig själv jag ska käpma för! Mitt eget liv. Det är inte musiken jag ska leva för. Det är inte ens er jag ska leva för. Det är mig jag ska leva för. Men ni och musiken hjälper mig med det. För själv klarar jag det inte. Inte utan er. Utan er klarar jag ingenting.
Jag måste ta plats i mitt eget liv. Får inte låta avskyn ta över allt. För den är inte på riktigt! Det är något jag hittat på själv. Och jag kan inte låta något som inte ens existerar på riktigt ta kontroll över mitt liv. Jag kan inte låta något som inte finns bergränsa mig i mig själv.
Tack för att ni finns där för mig när jag själv inte gör det. Tack för att får mig att kämpa när jag egentligen bara vill lägga mig ner och förlora. Tack för att ni lyfter upp mig igen när jag faller. Tack för att ni är mitt ljus i allt mörker.
Tack för att ni aldrig lämnade mig <3
mitt beloved mirakelband
Men det är inte ens i närheten av vad jag egentligen vill säga. Det finns för få ord. Ord är för små och obetydliga för att förklara hur jävla mycket ni har gjort för mig. Men...
When words fail, music speaks Y
Comment the photo
Och detta är ren sanning! Vi alla måste kämpa med våra liv...
Jag är där för dig och jag vet att du kommer lyckas
kämpa<3
jag känner igen mig i allt du skriver <3
mirakelband fo shå<3
våra mirakelpojkar<3
WORD; PÅ ALLT, spec slutet, de finns fan för få ord.. also.. AAHH <3333333333333
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alivebyapril/188799141/
Visa toppen
Show footer