Hur mycket kan någon ta innan man faller samman totalt?

Hur mycket av det kan man dölja utan att gå sönder?

Och hur många känslor ska man bli tvungen att glömma, gömma.. innan man sprängs i luften?

Jag vet vad jag ska göra nu iallafall. Jag ska gå emot alla mina principer. Förtrycka allt. Så att jag kanske, kanske kan glömma tillslut. Eller iallafall sluta känna. Jag trodde det här var någon sort räddning från vad jag höll på att bli. Men nu känns det bara som att jag är tillbaka där jag var för länge sedan. Det är läskigt hur fort man kan falla tillbaka, hur allt bara kan rasa samman. Kanske, är det lika bra att jag blir så som alla verkar se mig redan. Men jag vill inte vara så. Jag är inte det. För uppenbarligen är jag bara en stor jävla idiot, som varken ser eller förstår hur mycket jag skadar mig själv, hur jag än gör! Och jag trodde... att det kanske var slut på det nu. Att det skulle vara annorlunda. Men det är väl alltid annorlunda I guess. Jag trodde verkligen... men jag ger upp nu. Fast jag inte vill. Men jag vill inte heller kämpa för ingenting igen... orkar inte
Just a total eclipse of the heart är vad det är!!

Annons

The photo has no tags

July 2010