Vargtimmesnö

Jag gick ut på balkongen för att förgifta mig lite i brist på annat och upptäcker att det snöar, mellanstora flingor som tyst dalar ner mot marken för att täcka in allt i snö. Himlen lyser svagt rödorange av allt ljus från olika källor men de närmaste gatlyktorna gör bara snöflingorna mer tydliga. 

Allt är tyst förutom något som låter som stora fläktar från en ventilation någonstans ifrån. De flesta fönster är mörka förutom ett par där det inte är mina ljus som reflekteras i de kalla fönstren. De två stora träden kommer bli vackra när löven börjar spricka ut i vår, den där härliga nya klorofyllgröna färgen som bladen har precis när de spricker.

Snöflingorna fastnar på min jacka och mitt hår, landar på ansiktet och händer utan att kyla ner mig. Sakta smälter de och jag finner mig själv bara stå där för att blicka ut över allt. Snön har verkligen gett allt en annan akustik, tystnaden låter mjukare och jag finner mig själv tycka att det är ganska vackert där ute. Allt är tyst, har stannat och det är bara jag och mina hjärtslag.

Jag går in efter kameran när jag fimpat den komplett onödiga giftpinnen, jag kunde lika gärna bara ha stått där ute för att titta på snön. Kan faktiskt komma fram till att jag nog aldrig kommer kunna fastna komplett i nikotinträsket vilket är en ganska skön sak att komma fram till.