January
Tuesday 13 April 2010 photo 1/1
|
Ordet Avsked.. Är en av de orden som verkligen har blivit en av de värsta orden som finns i mitt ordförråd.
Jag kan inte fatta att en mening kan bokstavligt talat kännas som ett fysisk slag i hjärtat. "Hur är det med John?" Fy fan va obehagligt det är. Det kan jag erkänna även om jag är "stolt" och tycker att jag kan stå över vissa känslor med en axelryckning. Det är konstigt.. Känslor som man inte kan hålla i en hyffsad balans utan bara hoppar fram och drar ner en i t.ex en kvart, men kan försvinna lika snabbt igen.. Det där med mina känslor känns konstigt. "Acceptera" är också ett ord som jag så storslaget försöker få in i mina tankebanor. Inte "acceptera" som att acceptera att John har dött, för det är jag nog inte redo för än. Utan "acceptera" som att jag försöker inte vara för stolt att mina känslor kan svänga som på en pubertal pms-unge som inte kan kontrollera sitt arga fjortisbeteende. Att bli överkänslig på saker utan att ha en riktig anledning är svårt.. RIKTIGT svårt.
Det är inte lätt när det är svårt. Det brukar jag säga till små tragiska grejer som egentligen inte betyder något för någon. Det är bara en smårolig hint. Det roliga är att psykologen som jag gick till i oktober sa "Den var ju bra, så den ska jag använda"
Idag när jag och Maria förklarade- och garvade över vad "bitterfitta" betydde för Edwige, så diskuterade vi smått att det är väldigt bittert att vara så bitter när man är medelålders/gammal. Maria hoppas på att hon inte ska bli bitter när hon blir äldre. Jag sa att om jag hade varit gammal och allt omkring mig hade varit tragiskt så hade jag nog bara garvat åt det, eftersom att det är så himla tragiskt dumt.
Tragisk humor är ändå humor, och jag tycker i regel att humor är roligt.
Jag och John kunde ändå dra "din mamma"-skämt trots att vi var syskon och trots att hon var död.
Nu är vi ändå en mer i huset än vad vi var när vi flyttade in. Vi är fyra och det känns bra. En bror till en av de afrikanska tjejerna sa att jag kan se dom som min "familj". Men jag tar det med en nypa salt. Dels för att det är deras kultur (en varm kultur som jag tycker att fler borde ta till sig) och dels för att jag vill inte knyta band som senare kommer kanske "brytas" om någon flyttar eller liknande.
Inte på ett för nära plan iaf. Nära vänner är en grej. Men familj, det ska krävas mycket, och det ska verkligen kännas rätt om jag ska kalla "icke släktingar" för familjemedlemmar. Inte för att jag tror att jag kommer ha svårt för att binda mig i framtiden. Jag förstår bättre än att självplåga mig sådant sätt.
På nån nivå så känns det seriöst jävligt pretto när människor ska trycka på att jag är stark hela tiden. Ja visst ibland behöver man höra att man är bra, det är häftigt när människor säger att dom ser upp till en. Men jag känner mig ändå som ett jäkla pretto.. Och nu menar jag inte som det är med vissa pubertala tonåringar som säger att dom är fula för att dom ska få mer komplimanger.
Jag lider verkligen inte om dagarna. Och på ett sätt känns det tramsigt att lägga upp denna texten. För det känns som att när man berättar att det har skett två familjedödsfall inom loppet av ett år, så faller det en stor tyngd av "tyck synd om mig"-vikt på vågen. Men jag är inte taggad på att folk ska skriva/komma fram till mig och säga "fan va synd, fan va jobbigt, fan va stark du är" osv
(men känn för guds skull inte någon press över vad du ska säga eller inte säga. Så dömmande och lättretad är jag inte. Vill du säga/skriva något så gör det)
Men jag skriver om detta för att det än en gång är tabu och jag hade tyckt att det hade varit skönt att hitta någon som har varit med om något liknande, eller bara någon som gillar att diskutera kring tabuer eller bara prata med någon som vågar fråga.
Men i all otur, är det ändå tur? Mycket har hänt på kort tid i mitt liv, och mycket har hänt med Mig under denna korta tiden. På ett sätt kan det inte bli "tråkigt" Jag tar nog ett visst avstånd till mina upplevelser och analyserar dom. Det är så jag håller mig stabil och det är så jag kan hålla mig öppen för disskutioner och bearbetning. Vissa har dock ännu inte förstått vikten av att prata öppet och fortsätter fortfarande med tankesättet att man inte ska "sprida" några "tragiska rykten" vidare. För om någon pratar med Anna om dessa tragedier så kommer hon antagligen börja gråta, och det är ju HEMSKT!
Jag förstår att vi har våra korkade instinkter som säger att det känns jätte hemskt att få människor att börja gråta. Men i detta fallet stämmer det inte. Kan man kanske jämföra det med människor som har hoppat i en is vak men som sedan säger att det känns jätteskönt efteråt?
Jag tänker egentligen mer på att det borde kännas jobbigare för den som lyssnar/tröstar den som gråter än för den som faktiskt gråter. Eller har jag fel? För egen del har jag inga problem med att folk gråter. Men alla fixar inte det.
Missuppfatta mig inte. Jag är verkligen inte glad över allt som har hänt, men samtidigt kan jag inte påstå att jag är särskilt bitter heller..
Jag är för positiv för att vara det.
Men jag saknar John. För han var för jävla bra<3
Även om han inte själv fattade det.
Även om du känner dig svagare än andra så betyder det INTE att du inte är behövd av andra.
Jag kan inte fatta att en mening kan bokstavligt talat kännas som ett fysisk slag i hjärtat. "Hur är det med John?" Fy fan va obehagligt det är. Det kan jag erkänna även om jag är "stolt" och tycker att jag kan stå över vissa känslor med en axelryckning. Det är konstigt.. Känslor som man inte kan hålla i en hyffsad balans utan bara hoppar fram och drar ner en i t.ex en kvart, men kan försvinna lika snabbt igen.. Det där med mina känslor känns konstigt. "Acceptera" är också ett ord som jag så storslaget försöker få in i mina tankebanor. Inte "acceptera" som att acceptera att John har dött, för det är jag nog inte redo för än. Utan "acceptera" som att jag försöker inte vara för stolt att mina känslor kan svänga som på en pubertal pms-unge som inte kan kontrollera sitt arga fjortisbeteende. Att bli överkänslig på saker utan att ha en riktig anledning är svårt.. RIKTIGT svårt.
På nån nivå så känns det seriöst jävligt pretto när människor ska trycka på att jag är stark hela tiden. Ja visst ibland behöver man höra att man är bra, det är häftigt när människor säger att dom ser upp till en. Men jag känner mig ändå som ett jäkla pretto.. Och nu menar jag inte som det är med vissa pubertala tonåringar som säger att dom är fula för att dom ska få mer komplimanger.
Jag lider verkligen inte om dagarna. Och på ett sätt känns det tramsigt att lägga upp denna texten. För det känns som att när man berättar att det har skett två familjedödsfall inom loppet av ett år, så faller det en stor tyngd av "tyck synd om mig"-vikt på vågen. Men jag är inte taggad på att folk ska skriva/komma fram till mig och säga "fan va synd, fan va jobbigt, fan va stark du är" osv
Jag är för positiv för att vara det.
Comment the photo
Och tack för komplimangen!!
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/annaevasdotter/452718104/
Visa toppen
Show footer