August
Wednesday 29 April 2009 photo 1/3
|
MILLENCOLIN
"Pennybridge Pioneers"
(Burning Heart)
SKIVRECENSION
"Right about now" är en ganska tråkig låt. "Hellman" förlorar på de dämpade, hackande gitarrerna. "Stop to think", den enda riktigt snabba låten tillför inte så mycket till det hela och låten som producenten Mr Brett spelar ett gitarrsolo i - "Highway Donkey" har en ganska dålig refräng, men resten är det bästa Millencolin gjort.
Egentligen är det inte så överdrivet stor skillnad på musiken sedan förra skivan "For Monkeys". De trådar som lades ut då har nu samlats ihop och förfinats till det de själva valt att kalla "Millencolin på allvar". Det handlar nu om fullfjädrad poppunk i ett tempo och stil som kan jämföras med Samiam. Men det är 100% Millencolin och inget annat. Låtarna känns mer strukturerade och de traditionella gitarrslingorna känns bättre än någonsin tidigare.
Det som slår mig mest är att Nikolas sång har utvecklats rejält. Nu sjunger han plötsligt väldigt bra med en bergsäker attityd och klarar av saker som hade varit omöjliga på till exempel "Life on a plate". Kanske beror det på att han verkligen menar vad han sjunger den här gången. Texterna är nämligen mer personliga än vanligt, och stundtals skrivna med glimten i ögat. Vem annars än Nikola skulle till exempel skriva en text om kärleken till en nyinköpt vespa ("Fox") på ett sånt sätt att man tror att
det handlar om en läcker tjej, eller beskriva sitt liv och sina intressen så öppet som i "Devil me"?
Det finns också några mörkare, rent depressiva texter som "The Mayfly" där man får uppfattningen att Millencolin ska lägga av. Refrängen inleds med "Now there's nothing left for us / we're packing up, saying goodbye / to a place no one can trust / to a scene based on a lie" och senare i låten sjunger Nikola "I'm tired about what all you say / - Just one show, you owe it to the kids, so play! / That's all bull /.../ I don't own a shit to anyone" - vad detta betyder vill vi inte ens veta!
Som en kontrast till detta hittar vi mot slutet tre tröstande, uppiggande texter. "A-ten" verkar inledningsvis handla om att ge en kompis tröst för ett förhållande som gått i kras, men den handlar om något helt annat. "Pepper" - en underbart positiv låt som blivit lite av en personlig favorit - hjälper till att nysta upp de funderingar man har inom sig själv inför vad man vill göra i livet medan den avslutande "The Ballad" är en hyllning till alla dem som blir valda sist i fotbollslagen. "The Ballad" står helt klart ut på skivan. Millencolin visste inte vad de skulle göra med låten när de gick in i studion och så blev det hur bra som helst. De skulle dock ha tagit ut svängarna ordentligt och överproducerat den med stråkar och annat - låten framkallar helt klart den känslan.
För att sammanfatta det hela: Millencolin har klättrat upp till nästa nivå, och klarat det med bibehållen balans. De står där säkert som amen i kyrkan och ingen saknar de spralliga skalåtarna.
ANDERS JAKOBSON
(2000-02-18)
"Pennybridge Pioneers"
(Burning Heart)
Egentligen är det inte så överdrivet stor skillnad på musiken sedan förra skivan "For Monkeys". De trådar som lades ut då har nu samlats ihop och förfinats till det de själva valt att kalla "Millencolin på allvar". Det handlar nu om fullfjädrad poppunk i ett tempo och stil som kan jämföras med Samiam. Men det är 100% Millencolin och inget annat. Låtarna känns mer strukturerade och de traditionella gitarrslingorna känns bättre än någonsin tidigare.
Det som slår mig mest är att Nikolas sång har utvecklats rejält. Nu sjunger han plötsligt väldigt bra med en bergsäker attityd och klarar av saker som hade varit omöjliga på till exempel "Life on a plate". Kanske beror det på att han verkligen menar vad han sjunger den här gången. Texterna är nämligen mer personliga än vanligt, och stundtals skrivna med glimten i ögat. Vem annars än Nikola skulle till exempel skriva en text om kärleken till en nyinköpt vespa ("Fox") på ett sånt sätt att man tror att
det handlar om en läcker tjej, eller beskriva sitt liv och sina intressen så öppet som i "Devil me"?
Det finns också några mörkare, rent depressiva texter som "The Mayfly" där man får uppfattningen att Millencolin ska lägga av. Refrängen inleds med "Now there's nothing left for us / we're packing up, saying goodbye / to a place no one can trust / to a scene based on a lie" och senare i låten sjunger Nikola "I'm tired about what all you say / - Just one show, you owe it to the kids, so play! / That's all bull /.../ I don't own a shit to anyone" - vad detta betyder vill vi inte ens veta!
Som en kontrast till detta hittar vi mot slutet tre tröstande, uppiggande texter. "A-ten" verkar inledningsvis handla om att ge en kompis tröst för ett förhållande som gått i kras, men den handlar om något helt annat. "Pepper" - en underbart positiv låt som blivit lite av en personlig favorit - hjälper till att nysta upp de funderingar man har inom sig själv inför vad man vill göra i livet medan den avslutande "The Ballad" är en hyllning till alla dem som blir valda sist i fotbollslagen. "The Ballad" står helt klart ut på skivan. Millencolin visste inte vad de skulle göra med låten när de gick in i studion och så blev det hur bra som helst. De skulle dock ha tagit ut svängarna ordentligt och överproducerat den med stråkar och annat - låten framkallar helt klart den känslan.
För att sammanfatta det hela: Millencolin har klättrat upp till nästa nivå, och klarat det med bibehållen balans. De står där säkert som amen i kyrkan och ingen saknar de spralliga skalåtarna.
(2000-02-18)
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/armsofthoughts/361241836/
Visa toppen
Show footer