August
Sunday 3 May 2009 photo 1/1
|
KONSERTRECENSION
Millencolin
Satin, Örebro
Som dokumenterat tidigare i veckan anser jag att Millencolin är Örebros största band genom tiderna, så när dessa Örebroambassadörer gör sin första klubbspelning i stan sen jag vet inte när och dessutom väljer att spela sitt “Örebroalbum” “Pennybridge pioneers” i sin helhet så känns det minst sagt som en ganska intern sak.
Men vem står framför mig hela spelningen och skriksjunger med i varenda text och röjer sig svettig om inte en kille som rest ända från Brasilien enbart för denna spelning.
Den hände aldrig Lolita Pop, Håkan.
Efter spelningen skriker sig killen hes efter Millencolins roddare i jakt efter ett plektrum som souvenir. Då har jag redan stött på Magnus Hägerås som gjort fem miljarder spelningar med Millencolin som gitarrtekniker och givetvis har ett plektrum som han ger till killen som skiner upp som en sol. Återigen har Millencolin, på lite olika sätt, varit goda ambassadörer för Örebro.
Jag letar i det mentala arkivet och kommer fram till att den sista klubbspelningen borde varit ett releaseparty på Contan, möjligen för “Home from home”. Sedan blev det en jättespelning på Järntorget och 10 årsjubileum på Club 700 och arenaspelningar på Conventum, och i takt med att Millencolin blivit större och större har deras spelningar blivit allt mer förutsägbara och lika. Efter den senaste Conventum-spelningen kände jag att jag hade sagt allt jag kunde säga om bandet på scen och var redo att lämna över stafettpinnen till någon med fräscha åsikter.
Men så gör de nästan den spelning jag tjatat om i recension efter recension. Visserligen blir denna troligen sista Satinspelning någonsin (på Fredsgatan i alla fall) ganska förutsägbar i och med att “Pennybridge pioneers” framförs från start till mål. Dessutom är det ju så att just den skivan innehåller många av Millencolins ordinarie låtar, så den där riktigt obskyra känslan infaller aldrig. Ett par av låtarna presenteras som att de aldrig spelats live tidigare, och stundtals är skärpan kanske inte på topp, men med tanke på att låtarna repats in på soundchecks under den senaste turnén så sitter de förvånansvärt bra.
Extranumren inleds med ytterligare en Örebrolåt, nämligen “E20 Norr”
och för ett ögonblick hoppas jag att temat ska hålla i sig och att Millencolin ska chocka med den obskyra b-sidan och till lika ÖIK-låten "Entrance at Rudebrook" eller kanske den nya ÖSK-låten bandet snart ska presentera. Men så roligt får vi inte, utan kvällen avslutas med ”Broken world”, ”Mouse or man”, ”Detox” (med delika ”Eight days a
week”-inslag) och ”Black eye”, ett bra skärsnitt ur Millencolins senare karriär.
Det är en rolig kväll och extremt varm och fuktig, men jag tror att Millencolin själva kände att de behövde göra en sådan här spelning.
När Satin sen öppnar i en ny lokal kan de väl göra en ny spelning och köra - tja, varför inte ”Tiny tunes” i sin helhet? Jag hoppas på blodad tand, för som jag konstaterat tidigare har Millencolin en fin låtskatt de inte ska skämmas över utan istället hylla genom att spela mer udda låtar.
Jag och killen från Brasilien hoppas på det.
ANDERS JAKOBSON
(2009-05-02)
Satin, Örebro
Men vem står framför mig hela spelningen och skriksjunger med i varenda text och röjer sig svettig om inte en kille som rest ända från Brasilien enbart för denna spelning.
Den hände aldrig Lolita Pop, Håkan.
Efter spelningen skriker sig killen hes efter Millencolins roddare i jakt efter ett plektrum som souvenir. Då har jag redan stött på Magnus Hägerås som gjort fem miljarder spelningar med Millencolin som gitarrtekniker och givetvis har ett plektrum som han ger till killen som skiner upp som en sol. Återigen har Millencolin, på lite olika sätt, varit goda ambassadörer för Örebro.
Jag letar i det mentala arkivet och kommer fram till att den sista klubbspelningen borde varit ett releaseparty på Contan, möjligen för “Home from home”. Sedan blev det en jättespelning på Järntorget och 10 årsjubileum på Club 700 och arenaspelningar på Conventum, och i takt med att Millencolin blivit större och större har deras spelningar blivit allt mer förutsägbara och lika. Efter den senaste Conventum-spelningen kände jag att jag hade sagt allt jag kunde säga om bandet på scen och var redo att lämna över stafettpinnen till någon med fräscha åsikter.
Men så gör de nästan den spelning jag tjatat om i recension efter recension. Visserligen blir denna troligen sista Satinspelning någonsin (på Fredsgatan i alla fall) ganska förutsägbar i och med att “Pennybridge pioneers” framförs från start till mål. Dessutom är det ju så att just den skivan innehåller många av Millencolins ordinarie låtar, så den där riktigt obskyra känslan infaller aldrig. Ett par av låtarna presenteras som att de aldrig spelats live tidigare, och stundtals är skärpan kanske inte på topp, men med tanke på att låtarna repats in på soundchecks under den senaste turnén så sitter de förvånansvärt bra.
Extranumren inleds med ytterligare en Örebrolåt, nämligen “E20 Norr”
och för ett ögonblick hoppas jag att temat ska hålla i sig och att Millencolin ska chocka med den obskyra b-sidan och till lika ÖIK-låten "Entrance at Rudebrook" eller kanske den nya ÖSK-låten bandet snart ska presentera. Men så roligt får vi inte, utan kvällen avslutas med ”Broken world”, ”Mouse or man”, ”Detox” (med delika ”Eight days a
week”-inslag) och ”Black eye”, ett bra skärsnitt ur Millencolins senare karriär.
Det är en rolig kväll och extremt varm och fuktig, men jag tror att Millencolin själva kände att de behövde göra en sådan här spelning.
När Satin sen öppnar i en ny lokal kan de väl göra en ny spelning och köra - tja, varför inte ”Tiny tunes” i sin helhet? Jag hoppas på blodad tand, för som jag konstaterat tidigare har Millencolin en fin låtskatt de inte ska skämmas över utan istället hylla genom att spela mer udda låtar.
Jag och killen från Brasilien hoppas på det.
(2009-05-02)
Visa toppen
Show footer