och idag åkte jag till farmor och pappa och hela släkten som finns i malmö...

jag lyckades träffa varenda liten kusin och faster^^

sedan bodde jag hos pappa en natt...

jag mår alltid så konstigt där. som om något ligger precis under ytan och ingen vågar nämna det. vilket det är just det som händer.

men det var en sak som min lillebror sa till mig när vi alla skulle ut på stan. han sa:

"pappa är mindre arg när du är här, han brukar aldrig annars skoja eller så."

mitt hjärta värker, det enda jag någonsin önskat är att min pappa ska erkänna mig, att han ska prata om allt som hände/händer och framför allt att han ska säga till mig att han älskar mig. för jag vet inte om han gör det. samtidigt vågar jag inte fråga honom för jag tror jag är mer rädd för vad han kommer att svara.

jag vet att detta är ett stort steg inom min utveckling som människa att konfrontera honom, men jag vågar allvarligt inte, för om något händer så kan jag inte träffa min lillebror så länge han bor där. så jag väntar tills han är gammal nog att kunna träffa mig själv.

min längtan efter närhet kommer mycket ifrån detta tror jag, men jag ska inte låta denna sorg göra mig till en svag människa, nej, om man omvandlar sin känslighet till en fördel så blir man en stark människa, inte sant?

och ännu en gång, läs inte detta och tänk" omg, sån emofjortis!"

detta är bara ord, denna är bara en del i min process att bli mig själv och jag måste ventilera och för tillfället vill jag inte överösa mina närmaste med en massa känslor, här kan ni titta bort iallafall.^^

(bild på den som tar alla mina sorger just nu<3)

Annons

The photo has no tags

October 2016