July
Friday 17 October 2008 photo 9/10
|
Efter föreläsning, filmtittngar, övningar och annat så sätter vi
oss i ring på stolar och så kör vi kursläsare en runda då man har
en minut på sig att säga vad man vill.
Det blir då att man typ utvärderar dagen, eller det man nyss gjort.
Tjejen till vänster om mig började, vilket betydde att jag skulle vara sist.
Jag hade precis innan känt mig skrattig och det var en konstig skrattig känsla.
Alla personerna har alltid något intressant att säga i ringen
och för varje person som sade något denna runda,
växte en känsla i min mage. Växte och växte och jag kunde inte hindra det.
När det sedan blev min tur så fyllde den hela mig.
Jag skulle börja prata.. och jag sade något i stil med
"Just nu känner jag mig alldeles uppriven.
Det är som att det står mellan att antingen skratta eller att gråta"
Efter det så skulle jag börja på en ny meningen men stoppades av gråt.
Den där känslan i magen tog helt över och jag kunde inte göra något åt det.
Helt ogenomtänkt, oförberett så grät jag och allt bara skulle ut.
Jag tänkte att "Ja men det kanske bara är några tårar så går det över sedan"
men det växte bara större och större och då sade jag att det blev för jobbigt
och var tvungen att gå ut. Att gråta för gruppen är lungt,
men jag kunde liksom inte sitta kvar där om det skulle fortsätta och bli större.
Jag har aldrig någonsin känt den där magkänslan förut
utan ofta brukar jag kunna tygla det hyfsat bra. Denna gång, omöjligt.
oss i ring på stolar och så kör vi kursläsare en runda då man har
en minut på sig att säga vad man vill.
Det blir då att man typ utvärderar dagen, eller det man nyss gjort.
Tjejen till vänster om mig började, vilket betydde att jag skulle vara sist.
Jag hade precis innan känt mig skrattig och det var en konstig skrattig känsla.
Alla personerna har alltid något intressant att säga i ringen
och för varje person som sade något denna runda,
växte en känsla i min mage. Växte och växte och jag kunde inte hindra det.
När det sedan blev min tur så fyllde den hela mig.
Jag skulle börja prata.. och jag sade något i stil med
"Just nu känner jag mig alldeles uppriven.
Det är som att det står mellan att antingen skratta eller att gråta"
Efter det så skulle jag börja på en ny meningen men stoppades av gråt.
Den där känslan i magen tog helt över och jag kunde inte göra något åt det.
Helt ogenomtänkt, oförberett så grät jag och allt bara skulle ut.
Jag tänkte att "Ja men det kanske bara är några tårar så går det över sedan"
men det växte bara större och större och då sade jag att det blev för jobbigt
och var tvungen att gå ut. Att gråta för gruppen är lungt,
men jag kunde liksom inte sitta kvar där om det skulle fortsätta och bli större.
Jag har aldrig någonsin känt den där magkänslan förut
utan ofta brukar jag kunna tygla det hyfsat bra. Denna gång, omöjligt.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bellsing/281678439/
Visa toppen
Show footer