Jag har en fråga som jag funderar på stup i kvarten.

När man ofta ställer frågan "Vad är det bästa med din kompis?"
brukar svaren låta ungefär såhär (ger bara exempel):
"Jo men.. hon är ju snäll, omtänksam.." sedan dyker det väldigt ofta upp
"Hon är alltid glad" eller "Har alltid ett léende på läpparna" osv.

Man ska alltså beskriva sin kompis bästa egenskaper kan man säga.
Man lyfter fram det som är bra hos sin kompis.
Då undrar jag.. är det verkligen bra att "alltid vara glad?"
Jag tycker det är märkligt. Jag personligen kan störa mig på det.
Nu menar jag inte att vi alla ska gå omkring och vara deprimerade,
men ska vi alltid gå omkring och vara glada?
Så när min pappa på morgonen nyss skällt ut mig för något,
ska jag sedan klistra på ett léende på läpparna och gå till skolan?

Det är ju en sak om man är naturligt glad hela tiden, men är det ens möjligt?
Vi människor har 4 grundkänslor:
- Glädje
- Ilska
- Rädsla
- Sorg
(En del menar att det finns fler grundkänslor)

För att man ska må bra som människa, behöver vi få utlopp för alla de känslorna.
Men idealet av en bra vän är att man alltid ska vara EN av dem känslorna?

Ni får gärna säga till om ni inte håller med mig!

Va bra, då har du koll på det där iaf. Sprid vidare!