June
Wednesday 20 October 2010 photo 1/1
|
HistoriaLuxemburg 1989 - Startskottet
Europaäventyret till Luxemburg är legendariskt inom Djurgårdsfamiljen. En fullständigt vansinnig resa på alla sätt, från början till slut, och under denna resa så kan man säga att embryot till Järngänget började. Ungefär 50 Djurgårdare åkte ner med buss till Luxemburg. En brokig blandning Djurgårdare av gamla Blue Saints-stötar som numer sitter på Sektion F, snubbar som numera jobbar med DIF, och ett gäng som blev Järngänget och sedemera DFG-grabbar. Resan var en enda orgie i våld och pöbelmentalitet. De flesta på bussen hade inte ens fyllt 20, och detta faktum i kombination med reseklientelets våldsamma läggning satte standarden för resan, och sedan även framtiden. Anledningen till att vi nämner det som inledning till Historia om DFG är för att det faktiskt på många sätt var just det, en inledning på det som de nästkommande åren skulle sätta standarden för all ligistverksamhet i Sverige.
1990-tal - Järngängets tid var härÅrtal: 1990-1994
Åren 1989-1991 tog DIF hockey tre raka SM-guld, vilket betydde oerhört mycket för Djurgårdsklacken; det var under dessa år pendeln svängde rejält inom Stockholms supporterkultur. Djurgårdsklacken växte sig större och större år för år i takt med framgången, och började i hockey matcha Black Army på läktaren i både antal och sång. Allra starkast svängde pendeln inom ligistverksamheten - det här var åren när vi skulle sluta ta skit och istället blev fast beslutna att bli herre på täppan och äga Stockholm. En ny generation Djurgårdare började stå upp för laget i våra hjärtan, en generation Djurgårdare som inte funnits tidigare, och som under några intensiva läktarår satte en helt ny prägel på Djurgårdsklacken - de skulle bli kända som "Järngänget".
Järngänget kom sprunget ur halsduksgömmaråren under slutet av 1980-talet då DIF ofta blev hunsade på alla plan och det kunde vara en rejäl pina att överhuvudtaget ta sig till arenan som Djurgårdare. Många av grabbarna som kom att utgöra stommen i Järngänget och senare Djurgårdens Fina Grabbar har smärtsamma minnen från den tiden. Visst fanns det tecken även under dom mörka åren på att något höll på att hända, men dom var så få att ingen kunde ana att Djurgårdens ligistscen var på väg att fullkomligt brisera. Att växa upp i den supportermiljön skapade ett hat till de andra Stockholmsklubbarnas supportrar som var otroligt starkt, men det skapade också en glöd för att aldrig mer låta någon sätta sig på oss, att aldrig mer som Djurgårdare vika ned sig.
Djurgårdens nya läktargeneration växte till sig rekordsnabbt. Med Järngänget kom en helt ny inställning till hela läktarlivet för Djurgårdare - självförtroende, stolthet och passion! Respekten för gnagarna minskade för varje hockeyderby i början av 1990-talet, och till slut såg vi det som självklart att Djurgårn skulle vara herre på täppan och styra showen - vilket vi i backspegeln stolt kan se att vi också med eftertryck gjorde! Det var Järngängets tid och det var nu Djurgårn vann i stort sett alla dom större slagen, några helt förkrossande; T-centralen, Sveavägen, Gamla stan, Offside, Cheers, och det som var ett av den tidens större sammandrabbningar - Gullmarsplan. Gnagets dåtida top-boys måste ha upplevt det som märkliga tider och haft svårt att förstå hur allt kunde hända så snabbt. Men det var inte bara Stockholm som var intressant för den nya tidens Djurgårdare, motstånd fanns även i viss mån i Göteborg och det var just dit Järngänget organiserade Sveriges absolut första riktiga ligistresa. Året var 1991 och över 70 grabbar åkte ner till västkusten i chartrade bussar för att visa vem som bestämde. Våldsamma slagsmål i centrala Göteborg och en demolerad läktare på Gamla Ullevi blev resultatet. Ingen insatt i supporterkulturen skrattade längre åt oss - nu var det vi som skrattade åt andra! Under dessa år, hade gnagare i allmänhet och Black Army i synnerhet fortfarande rykte som de farligaste fansen och den största klacken bland folk i allmänhet. Det rykte de hade byggt upp under 1980-talet var inetsat i folks medvetande, precis som vårt eget rykte som "lilla Baby Saints". Men ryktet under dessa år om respektive klack och fans stämde verkligen inte överens med läktarkulturens verklighet. För Järngänget blev det något av en identitet, "vi är färre - men vi är värre". Vi kunde krossa Gnagarna i derby efter derby, röja på bortamatcher som inga andra gjort förut, vi fick ändå aldrig samma rykte och "bekräftelse" som de värsta fansen bland folk i gemen. Personer ej insatta i läktarkulturen trodde ändå att Gnaget var herre på täppan och för oss blev det en "grej" - ibland sjöng vi hånande "Baby Saints, Baby Saints" efter att vi golvat Gnagare som en påminnelse om hur pendeln hade vänt. "Kalla oss Baby Saints om ni vill, men nu ligger ni och tuggar asfalt när ni har sprungit in i Baby Saints och det är vi som skrattar hånfullt åt er".
Sammanhållningen/Östra Station
Något som var unikt var vår sammanhållning i Järngänget, och relationen till andra Djurgårdare. Vi hade en väldigt tight och bra sammanhållning, och var i stort sett kliniskt befriade från internt tjafs. Istället så fanns det t.o.m. en förståelse, och även viss uppskattning av Järngänget från andra Djurgårdare som egentligen inte gillade våldet och röjet runt matcher. Järngänget stod upp mot gnaget och bajen, och gav hela Djurgårdsklacken en helt ny status, vilket i sin tur också gjorde att klacken växte sig större och starkare för varje år. Järngänget värnade om alla Djurgårdare, vem man än var, för vi var tvungna att hålla ihop med den bakgrund vi kom ifrån och vi såg det som att det var vi i Järngänget som kunde och skulle försvara alla Djurgårdares ära. Östra Station, den legendariska DIF-puben där järnladyn Berit varit som en extramamma för många av oss under många år blev en vital samlingsplats för Djurgårdens supporterkultur. Vi hade fantastiska pubsamlingar på Östra innan hockeyderbyna, där inte bara Järngänget representerade utan i stort sett alla Djurgårdare som stod i klacken slöt upp för att sedan åka i samlad trupp mot match. Dom samlingarna och resorna mot Globen innehåller några av vår ungdomstids roligaste minnen; det var en sån fantastisk stolthet och kaxighet som vällde upp inom alla Djurgårdare på plats. Efter åratal av tysta färder mot derbyarenor där vi visste att vi skulle bli utsjungna så fyllde Djurgårn helt plötsligt upp hela T-banetåg med supportrar, som både skulle kunna matcha och sjunga ut motståndarna på läktarna. T-banegångarna dånade av vår sång, och vi tror inte det fanns någon som var på plats då som ännu idag inte känner stoltheten välla upp när man tänker tillbaka på den tiden. Så kändes det ofta på den tiden, klacken (Blue Saints) och Järngänget gick inte alltid att skilja åt på ett helt självklart sätt!
Baby Firman - Sveriges första yngre-firma
Åren 1991 och 1992 började den våldsamma delen av Djurgårdsklacken utkristallisera sig mer som en egen gruppering. Då började även influenserna från England bli påtagliga, inte bara i attityd utan även kulturellt som klädstil och musik. Många Djurgårdsgrabbar hängde nu frekvent på huvudstadens indie- och raveklubbar, och hade benkoll på vad som hände i England på läktare och på musikscenen. Under dessa år hade många i Järngänget växt till sig, lämnat tonåren och blivit en bit över 20 år. Det innebar problem då vi hade en yngre liga som följde Järngängets fotspår men som inte kom in på samma pubar och hak p.g.a. åldern. Men den yngre ligan umgicks tätt, körde egna samlingar, t.ex. i Rågsvedslokalen, och det var också i Hagsätra/Rågsved-området den berömda Babyfirman bildades, med medlemskortet som pryddes med texten "Utan offer – Ingen seger". EM-tälten under Fotbolls-EM 1992 var en viktig grogrund för Babyfirman där många nya kontakter knöts mellan kompisgäng från olika förorter. Babyfirmans största upptagningsområde var tveklöst de södra förorterna med omnejd. Av de 40-50 killar som kunde utge sig för att tillhöra Babyfirman kom säkert 3/4 från Hagsätra, Rågsved, Haninge, Tullinge och Nacka. Babyfirman uppmuntrades av Järngänget som även tog på sig att handgripligen uppfostra och träna de yngre adepterna. En hård skola! Men som sagt, vi höll ihop, Babyfirman ansågs vara av rätt skrot och korn att föra verksamheten vidare och det gjorde man ibland helt på egen hand med bravur mot såväl Gnagare och Bajare. Om mottot för den äldre generationen Djurgårdsligister var "vi är färre, men vi är värre" blev istället mottot för den nya hungriga generationen "vi är yngre, men vi är tyngre".
Sveriges två bästa firmor blir en
Det blev mer och mer uppenbart från 1993 och fram mot 1995 att Babyfirman och Järngänget växte ihop som grupperingar, och tankarna började födas på vad som var nästa steg. Hemma i en lägenhet i Älvsjö sattes planerna i verket, och "medlemslistorna" på Järngänget och Babyfirman smälte samman till en än idag svårslagen mängd grabbar. Det var också på många vis ett bra sätt att få reda på var vi stod. Känslan var att antalet Djurgårdsligister måste uppgå till åtminstone 100 vid den här tidpunkten, och att föra samman de två grupperna till en fick bli det definitiva svaret på den frågan. Och om vi hade rätt! När vi gick igenom "registren" var det nästan så man baxnade, här fanns en stadig liga på åtminstone 120 grabbar, och då räknade vi konservativt. Som jämförelse vid den tiden kan nämnas att gnagets firman boys bestod av någonstans omkring 30-40 grabbar... Nu återstod bara en sak, vad skulle Sveriges överlägset största ligistgäng kalla sig?
De första åren med DFG1995-2000
Namnet DFG existerade lite flyktigt sedan en bortaresa mot Brynäs någon gång under åren 1990-1991 då ramsan "Vi är fina grabbar allihopa" skanderades efter att polisen och matcharrangören hotat med att alla på DIF:s ståplats skulle evakueras. "Vi är fina grabbar allihopa" blev då något vi började kalla oss för i våldsamma sammanhang, så den ramsan fick prägla vårt slutliga namnval, d.v.s. DFG - "Djurgårdens Fina Grabbar". När vi väl bestämt oss där i lägenheten i Älvsjö så kändes det klockrent, det här var framtidens namn för oss. Det här blev ett riktigt händelserikt år både på och utanför planen för DIF. Djurgårn var som nykomlingar uppe och nosade på guldet ända tills de sista omgångarna då laget tyvärr rasade ihop. Publik- och klackmässigt utvecklades vi enormt. Vi hade grymma toppar, som i matcherna mot Götet i hemmapremiären och mot Bajen på Stadion då det bjöds på en grym pyroshow, och vi sjöng även ut Gnaget vid 2-1 segern på Råsunda där Thor-André Olsen var makalös i målet.
År 1995 var vi tveklöst i topp i Sverige, på läktaren. Och på gatan var vi t.o.m. ännu bättre.
Ligistmässigt utvecklades vi också mycket 1995. Vi var fler, äldre, och elakare och nu hade vi en riktig organiserad firma som krossade allt i vår väg. Fridhemsplan blev en totalt förnedrande upplevelse för de firmagnagare som försökte möta upp oss, vi körde över dom fullständigt! Det var i det närmaste en slakt och många av gnagarna låg kvar helt sönderslagna. Derbyt mot Bajen på Stadion spårade ur rejält. Det var stökigt innan match, elektrisk stämning inne på läktaren under matchen, och efter slutsignalen då DIF förnedrat Bajen med 2-0 knasade det ur rejält. Bajare stormade in på planen mot vår ståplats på långsidan, DFG och klackfolk mötte direkt upp Bajarna på innerplan och jagade iväg dom. Här fick vi "revansch" för Söderstadion 1993 då man väl ändå får säga att bajarna drog det längre strået.
Göteborg och Wisemen skulle också få smaka på DFG 1995, och det rejält! Planeringen var minutiös inför Göteborg borta. Vi hade förstått att IFK fått en firma att räkna med. DFG ville undvika snuten redan i Stockholm, så vi samlades upp i Hagsätra. Många i DFG/Babyfirman bodde under den här tiden i Hagsätra/Rågsved. Den första organiserade minibussresan för ligister sände iväg nio minibussar med cirka 90 grabbar mot baksidan. Vi parkerade några mil utanför centrum för att sedan ta oss in med spårvagn. Snuten spottade oss till slut ändå, vi delade då på oss så vi blev två ligor på ca 45 i varje. Ena ligan på 45 man stötte på Götets grabbar som kom ut från Pub Alfred. Det blev en galen fight, där DFG till slut slog in Göteborgarna på puben och där de sedan fick ta till flykten bakvägen. Helsingborg borta blev också stökigt när danskar mötte upp efter Bosse Anderssons klassiska 3-2 mål. Men den stora händelsen 1995 - som förmodligen också har blivit den mest uppmärksammade huliganhändelsen i svensk media någonsin – är DIF-Halmstad när domaren Anders Frisk fick smaka på äkta FILA-doja i ryggen efter att ha visat ut en Djurgårdsspelare, och vår chans ut i Europa därmed rök all världens väg. Det många glömmer med den här matchen är att man inte bröt matchen p.g.a. attacken på Anders Frisk. Matchen fortsatte några minuter efter sparken, men Djurgårdspubliken var då i uppror och ansågs för aggressiv för att matchen skulle kunna fortsätta. Detta trots att 30 kravallutrustade poliser stod på löparbanan framför oss.
År 1996 hände det mycket, både positivt och negativt och det var fortsatt stökigt för oss i DFG. Premiärbortamatchen var mot Halmstad där Djurgårdare återigen var inblandade i blodiga slagsmål och några grabbar fick längre fängelsestraff som tack för det. Vi hade senare under säsongen en abonnerad buss till Götet, även känd som "Kalsongresan" och åter stora rubriker i media. Mediadrevet mot DIF var nu enormt, DIF fick hundratusen i böter, trots att Göteborgs liga, Wisemen, hade startat allt inne på arenan. Många frontfigurer inom DFG fick då ett ultimatum, att arbeta som matchvärdar i de berömda lila bomberjackorna, eller att bli portade från alla Djurgårdens matcher. DFG hade också ett tvivelaktigt och svårslaget rekord omkring den här perioden, med sammanlagt 13 grabbar samtidigt bakom lås och bom. Det bestämdes även att DIF skulle spela en match utan publik, även denna mot Halmstad, dom kan inte gilla Djurgårdssupportrar! Djurgårdens IF samt övrig publik var nu nästan helt knäckt. Djurgårdens IF fick återigen kämpa för att få tillbaka både vanlig publik och klackfolk p.g.a. det enorma mediadrevet, som då var i mycket större omfattning än när det knasat ur vid olika tillfällen på 2000-talet. Djurgårdens IF var åter tillbaka i division 1. Och DFG stod inte utan skuld.
Året efter fortsatte bråken. Bland annat mot Gnaget, trots att en division skilde oss åt. Bajenderbyt borta på SÖS förlorade vi i sista minuten när dom gjorde 2-2 på övertid, vilket raserade möjligheterna till direktuppflyttning. Vi kvalade mot Öster som blev för svåra. Däremot fick domaren på Stadion veta att han dömt till Östers fördel efter en horribel domarinsats. Hot och mycket en aggressiv atmosfär på Stadion gjorde återigen massmedia galna. Bortareturen sågs ändå av 800 nedresta Djurgårdare med ca. 100 bengaler (!), trots att vi alla visste att DIF skulle torska. För DFG kan man kanske kalla det ett mellanår...
1998, var det hockeyn som stod för rubrikerna. Europaäventyr till Helsingfors och ett 40-tal DFG åkte Finlandsfärja där polis och vakter höll benhård koll. Trubbel utbröt istället direkt i Helsingfors Centrum, samt bråk inne på arenan som den fick finska polisen rejält sysselsatta. Även hockeyfinalen när FBK vann i sudden fick stora rubriker då Djurgårdare i vredesmod gjorde rent hus runt Globen och på Söder efter match. Men säsongen slutade i dur för DIF Fotboll. Ludvika invaderades och tungt festande och firandes gick Djurgården åter upp till Allsvenskan. Kvällen innan match fick en tårgasattack på ett hotell i Ludvika stora rubriker i media.
1999. Supporterkulturen växte nu explosionsartat i Stockholm. Det var också under den här perioden det blev viktigare att framhäva sin identitet med hjälp av kläder för många av grabbarna. Visst hade vi redan tidigt börjat med vår form av casualstil, luvjackor, samt dåtidens cardigans och endast en Djurgårdspin som visade vår lagtillhörighet. Nu var det dock sen ganska många år grabbar som via resor till England fått tag på Stone Island, Aquascutum m.m. Även vita trainers började så smått göra entré. Det var bara en tidsfråga innan den stora casualboomen skulle slå till och gnaget skulle sluta med sina bomberjackor, bajen var väl inte ens medvetna om att de snart skulle ha en firma. Samlingarna var nu helt åtskilda från övriga Djurgårdare. Vårt kollektiv – vår business! Samtidigt försvann lyckligtvis det oprovocerade våldet mot vanliga supportrar, genom att det nu endast var firma mot firma som gjorde upp. Folk som inte vill fightas, ska inte behöva fightas. Enkelt! Derbyt på Råsunda mot Bajen, avslutade en ny katastrofsäsong för DIF fotboll med generalstök inne på arenan mot vakterna. DIF fotboll åkte ur, igen!
Ett nytt millennium med DFG2000-
2000 gick vi upp igen och Djurgården Fotboll blev hyllade i media för sitt vackra spel med Snuffe och Zoran vid rodret. Nu hade också en ny publik hittat till Stadion. Vi var självklart där, som alltid, men många "nya" fans trodde de var kungar/drottningar och hade en attityd vi inte förstod. De kom till ett dukat bord, och vilka hade under mer än ett decennium dukat åt dem? I mångt och mycket var det Järngänget, Babyfirman, och sedermera DFG. Vad vi gått igenom alla år, först i motgång och sen det vi byggt upp i form av stommen till JK, via Blue Saints, förstår man inte om man inte varit med på denna resa. Den nya attityden på Stadion var plötsligt "sluta hata – bara älska" och vi undrade vad det var för ny påklistrad attityd? Vi älskar Djurgårn och vi hatar Djurgårns motståndare, punkt slut! Hatet mot gnaget, bajen och Göteborg kommer alltid finnas där. Vi har alltid stått upp för DIF, även när DIF var skit och man var lycklig över en seger mot Spårvägen. Vi har åkt land och rike runt och sett en klubb av Djurgårns dignitet förlora och förnedras mot dynggäng från orter som inte ens har en bankomat. Vi har år efter år åkt hundratals mil och lagt ner ofantliga summor med pengar, och så kommer gloryhunters och tror att de ska ändra på Djurgårns äkta supporterkultur. Glöm det!
EM 2000 i Holland bjöd på stor show signerad den mycket udda konstellationen DFG/WM mot turkar. På ett torg i Eindhoven provocerade turkarna fram några av EMs första kravaller, där DFG stod i frontlinjen och försvarade de blågula färgerna med lyckat resultat. Inte så lyckat för några grabbar, de som blev sittande i ett par månader i Holländskt fängelse...
2001 skulle bjuda på det största och vackraste fotbollsslagsmålet i Svensk ligisthistoria. I derbyt mot gnaget bestämdes Vasaparken som mötesplats och för att göra en lång plågsam historia kort för gnaget kan vi berätta att 100+ DFG fullkomligt körde över drygt 75 firman boys på ett så pass genant sätt att dom än idag vrider sig plågsamt när Vasaparken kommer på tal. Uttrycket "Solnabärs" myntades efter denna händelse, då gnaget i princip varje derby i flera års tid samlades på Caffreys i Solna. DFG var starkare än någonsin. Organisationen var fantastiskt bra uppstyrd. Vi hade en styrelse med sammanträden, där beslut togs för hela säsongen. Samma år tog DFG 90 man ned till Göteborg, med den udda samlingsplatsen Lisebergs nöjesfält. Nedresan var välplanerad och olika grupper sig tog sig in staden från olika håll via tåg, minibussar, flyg och bilar. Tanken var sedan att smälta in i folkmassan, men 90 törstiga fotbollsgrabbar var visst inte helt osynliga ändå. Efter en högst intressant färd genom buskage och via gränder mötte DFG och WM varandra i en smärre konfrontation vid hotell Opalen. Dock med snutar överallt, och utan att någon riktig vinnare kunde utkristalliseras.
2002 fortsatte DFGs storstilade parad. Vi bjöd upp till kalas i Solna vid två olika tillfällen och lämnade blödande gnagare efter oss vid båda tillfällena, men firman boys mäktade som sagt inte med mycket på den här tiden. Vi var så totalt säkra på vår förmåga att planera och organisera att vi t.o.m hade samling på gnagets egen bakgård! En stor Djurgårdsliga samlades på en kinakrog i Näckrosen och kunde sedan dyka upp framför Dick Turpin / Caffreys utan att gnaget ens varit i närheten av att ana att något var på gång. Skulle det bli bråk mot ett pacificerat gnaget så fick vi ta det till dom, det var en sak som var säker! Samma år bjöd WM upp till show mot oss på Gärdet. 75 DFG mot 45 WM stod för en härlig holmgång mitt på en rugbyplan. Snuten fanns hela tiden med i sidan och räddade enligt vår åsikt WM från större skador. Dock jävligt bra jobbat av de 20 WM som stod kvar hela tiden!
Under 2003 fortsatte DFG sin trend att ta fighten till Solna mot gnaget. Firman boys hade planerat "bakhåll" vid Solna park bakom Råsunda, men DFG sprang nedför trapporna och mötte upp vad som måste ha varit minst 200 gnagare i parken. Visst, i fronten stod dom gamla vanliga ansiktena, men dom hade nog hoppats att de bakre leden av julgranar skulle kunna bistå dom lite bättre, för fighten var jämn och endast snuten förmådde splittra upp ligorna. Cirka 90 DFG var vi på plats den gången. Efter den incidenten joggade DFG bakvägen upp mot Caffreys-vägen för att fortsätta fighten, där vi fick julafton och bland annat knockades författaren till "En av grabbarna" med en av de mest klockrena smällar som har getts i dom här sammanhangen. Tjong så gick den hakan.
De senaste åren har DFG fortsatt i samma vinnande stil och återväxten ser mycket lovande ut. Den fina tradition som inleddes med Babyfirman fortsätter genom DMG, DY och vår relativt nybildade yngsta liga DBG, sammanlagt över 70 hungriga påläggskalvar som är inställda på att göra sitt eget avtryck i historien om Djurgårdens ligister! Allt sedan 1990-talets början har Djurgården som enda firma i Sverige år efter år kunnat mönstra 100+ aktiva grabbar i våra led. Anno 2007 när denna text skrivs är vi fler än någonsin.
UTAN OFFER INGEN SEGER!
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/berg95/475211722/
Visa toppen
Show footer