Wednesday 10 August 2011 photo 21/35
|
Vet att inte många läste det förra kap.. Men har tråkigt, så ni sötisar får ett till^^<3
Ett löfte håller man alltid-vad som än händer, visst?
Nästa kväll är mamma och mormor på sjukhuset med Annelie och Emanuel (såklart) för att kolla upp hur det går osv, medans jag och Lars sitter och ser på tv.Söndag.Alltså: Ingenting alls på tv. Lars zappar tills han ser att det är Göta Kanal 3 på Tv4+….
-Vill du se det här eller? Frågar han.
-Hah! Göta Kanal filmerna är ju bara ett av filmproducenternas desperata rop på hjälp för att deras fantasi inte fungerar längre! Men visst, jag försöker kolla..Det finns ju som sagt ingenting annat att kolla på…säger jag och Lars brister ut i gapskratt..och jag kan ju inte heller hålla mig för skratt när jag upptäcker att det jag sagt är hyfsat roligt, för jag har ju alldeles rätt!
-Haha, du är bra galen du…säger Lars efter ett tag.
-Och du är bra gammal som snackar sådär…säger jag och flinar retligt åt honom. Han glor lite surt på mig och stänger av tv:n efter ett tag.
-Ska du ha en bira eller? Frågar han och går till kylskåpet.
-Näe,tack. Jag har egna, och förresten så tycker jag att treor är för svaga!
-Vadårå? Har du tior under sängen eller?...
-Ehm….*host* typ…. Det är säkert du som har snott en också…säger jag och puttar till honom.Han rör sig inte en milimeter. Det gör mig riktigt sur och tar sats och tacklar honom rätt hårt i armen.
-Aj, eller ska jag säga nåt annat som visar att jag har ont? Frågar han med ett leende.
-Näe, jag går och tar en bira i mitt egna rum. Stanna kvar här du, med ditt kära Göta Kanal och dina kära treor….säger jag och ler bakom ryggen på honom innan jag går in i mitt rum. Han ler efter mig. Vi båda vet att vi inte menar allvar. Det har vi alltid vetat. Tillochmed när morbror Karl var här,när jag var 13 och han 17 och han blev "asarg" för att jag retade honom och välte bordet, medans jag gjorde så att han fick en blåtira…:) VI hade alltid kul tillsammans, i vilket fall som helst. Vi bråkade nästan aldrig, och gav ut våran kärlek till varandra genom att "bråka". Fast det var å andra sidan ganska synd.. Ingen i våran familj visade några som helst känslor. Nej,för morfar hade varit i armen i hela sitt liv och aldrig visat sig vara svag. Inte ens när dom hotade honom till livet. Han visade aldrig sina känslor till mormor eller nån av oss andra. Han visade varken hat eller glädje. Mormor var sån.Mamma var sån. Alla var sån. Det var därför jag kände på mig att jag måste vara stark. Inte visa mig vara svag. Skärskilt inte när man hängde med coola grabbar hela dagarna och grovhånglade med två av dom , utan att ens veta att man var kär i dom, och hade kysst den andra kanske 2 gånger. Killar,eller grabbar, skulle INTE visa sig vara svag.Och därför, om en tjej var med i deras sällskap och bröt ihop, visade sig vara svag, så var alltså det patetiskt. Det var samma sak med tjejer.Killarna kunde sluta vara med en. Igga en.Och det skulle inte hända. Det hade jag lovat mig själv.Jag hade till och med svurit med blod (som man tyckte var så tufft när man gick i mellan) att jag inte, vad som än hände, skulle visa mig vara svag. Vare sig det var framför min morsa,eller framför mina vänner. Och löften måste man ju hålla, inte sant?..
Dör Du Dör Jag.
Det var ett löfte. Inte ett motto, det hade jag förstått nu. Vi hade gift oss.Vi hade lovat att vi aldrig skulle lämna varandra.Aldrig.Vad som än hände. Men nu.Nu hade hon lämnat min sida.Sara var inte där längre.Men löftet fanns kvar.Och det skulle det alltid göra.Tills också jag dog.
Ledsen för en tråkig del, men..^^
KOMMENTERA FÖR MERA:*
Det var ett löfte. Inte ett motto, det hade jag förstått nu. Vi hade gift oss.Vi hade lovat att vi aldrig skulle lämna varandra.Aldrig.Vad som än hände. Men nu.Nu hade hon lämnat min sida.Sara var inte där längre.Men löftet fanns kvar.Och det skulle det alltid göra.Tills också jag dog.
Comment the photo
tack så jättemycket söt!:D<3333
mer kmr om ngn gillar/läser<3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/443501021/