February
Thursday 8 July 2010 photo 1/1
|
BILD BRIST
min novell, varning för blodigt innehåll.
Det varma kletiga rann ner längs hans kind.
Han slickade sina spruckna läppar i ett försök i att återfukta dem.
Kylan ifrån knivens blad skar in i hans hand och blodet färgade bladet rött.
Det medellånga svarta håret som vanligtvis var så omsorgsfullt fixat hade nu brutit sig lös ifrån hårsprayens fängelse. De annars så mystiska och djupa himmelsblåa ögonen var nu blodsprängda och uppspärrade i extas.
Han såg ner mot det blonda och lockiga, han såg de finmejslade dragen på den unga flickan som hade blivit omtänksamt omhändertagen av hans skapande händer, han var en konstnär.
Flickans, eller rättare sagt den unga kvinnans långa blonda och något lockiga hår ramade in det dockaktiga ansiktet, med de långa ögonfransarna och smaragdgröna ögonen som nu hade gett upp hoppet.
Hennes hud var lika vit som snön och han såg hur livet flödade i hennes ådror.
Leendes så såg han mot den unga kvinnans klädnad som han så omsorgsfullt sytt åt henne och kniven han höll i ramlade ner på marken.
Ljudet som medföljde ekade längs väggarna, innan det sakta tonade bort.
Han satte sig grensle över hennes kropp och smekte hennes kind vilket färgade den röd av hans blod som fortfarande sipprade ut ifrån hans sår i handflatan, smärtan hade han sedan länge glömt bort.
Skräcken i hennes ögon var så vacker, så.. så..
Han log ännu större och konstaterade att han helt enkelt inte kunde beskriva det med ord.
Händerna fortsatte neråt längs hennes hals och ner mot de perfekt rundade brösten. Vidare vandrade de, ner mot midjan och sedan höfterna innan hans ena hand smekte hennes lår.
Kniven glimmade till i månljuset som strömmade in genom det stora fönstret vilket också lyste upp två knappt igenkännliga kroppar, som för en stund sedan varit levande människor.
Hon skulle bli den sista pusselbiten.
Hon, hon skulle bli det som skulle göra det hela perfekt.
Den unga konstnären reste sig upp och sträckte på sin spensliga kropp.
De kläder som han bar var fläckade av blod och han gjorde en piruett bort mot den stora dörren som passade in i den väldiga sal som de befann sig i. Han såg sig omkring längs stenväggarna och fick syn på det som han sökte.
Det var tronliknande stol, något sliten. Gjord av ek och klädd i sammet som tappat färgen med tiden, i sina glansdagar så hade den antagligen varit en mycket fin stol och de flesta detaljer hade försvunnit bort med sammetens färg.
Han gick mot den och granskade den noga och nickade för sig själv.
Ja, jaa… denna skulle bli bra, denna skulle bli perfekt!
Han tog tag i armstöden och drog den mot det smutsiga, men ack så vackra fönstret där månljuset silade igenom lagret med damm som bildats där. Det kastade skuggor över den levande och de två döda.
Det var ju inte så att han hade valt ut några slumpmässiga människor till hans mästerverk, de var noga utvalda.
När tronen var placerad så såg han ned mot det svarta och mörkröda.
En av dem som han valt ut var en man, yngre än han själv och något kortare.
Det kolsvarta håret var mycket likt hans egna men den andras glänste, nästan lyste i blått när månskenet lade sitt sken över honom.
Det var hans broder.
Han drog den sargade kroppen mot tronen och lutade den döde brodern mot stolens ena sida, riktad framåt. Den låg där stillsamt och fridfullt, som om han sov.
Han riktade sedan sin uppmärksamhet åt den andra döda, ännu en man fast denna hade mörkbrunt hår och hans döda blåa ögon stirrade på ingenting.
Antagligen så såg han sådant som bara de döda kunde.
Den unga konstnären såg mot de långa sylvassa spikarna som hade genomborrat den dödes magra kropp.
Han började släpa kroppen och lade den framför tronen och placerade den dödes hand över den kraftiga spik som genomborrade hans hjärta.
Snart var det klart.
Dags för den sista biten till hans verk.
Han vände blicken mot den unga kvinnan med ett leende och började gå med glädjefyllda steg mot henne.
Han insåg att han hade börjat darra av upphetsningen det hela hade orsakat honom. Så han stannade bredvid henne och tog några djupa andetag innan han försiktigt satte sig på huk bredvid henne.
Hans blod på hennes kind hade nu stelnat. Han rörde försiktigt vid hennes mjuka läppar och rysningar flög längs hans ryggrad. Fingret som han rörde hennes läppar med gav ifrån sig en stickande och kittlande känsla.
Han började skratta.
Vad han hade längtat!
Försiktigt förde han händerna under hennes fjäderlätta kropp, berusad av hennes doft snubblade han nästan på den döde framför tronen.
Han placerade henne på hennes tron, förde hennes armar upp på ryggstödet och borstade av hans prinsessas klänning.
Snabbt tog han sig tillbaka och granskade det hela, gick sedan bort mot fönstret där hans kamera låg och snappade snabbt åt sig den innan han gick tillbaka och började ta en massa kort.
Efter en stund så slutade han, det var något som inte stämde.
Något var fel.
Han såg sig snabbt omkring och fick syn på kniven som han tidigare släppt ifrån sig och plockade upp den.
Han gick långsamt mot Prinsessan och höjde kniven.
Han såg hennes skräck i de gröna ögonen och började andas snabbare av upphetsning.
Blodet dunkade i kroppen när han lade sin ena hand på hennes axel och stirrade in i hennes skräck.
Kniven gled in så lätt.
Hela hennes paralyserade kropp stelnade till och skräcken ersattes med de dödas tomhet.
Han började sedan darra kraftigt, han skakade.
Och brast sedan ut i ett fasansfullt skratt.
Han var en konstnär.
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bitchcake/464943115/
Visa toppen
Show footer