November
Sunday 20 September 2009 photo 1/1
|
Nu kommer det jag har tjötat om aså.
Den här dagen som bara blev skit. Jag fick "tacka nej" till mina vänner fast än att jag var både ledig o gärna ville träffa dem.
Well, det är ingen vidare idé att någon plogar sig igenom den här texten egentligen, jag behöver bara få ur mig det värsta lixom.
Idag var nog en av de värsta dagarna jag nånsin upplevt i hela mitt jävla liv.
Jag har ju varit ganska glader i några dagar nu, elr ja, med ups n downs somvanligt ofc.
Vaknade med ett relativt bra humör iaf (blev väckt av min älskade lilla thaii thaii kusin), men "någon" började tjaffsa med mig helt utan anledning, om min vikt, om mina matvanor, och om hur mina kläder sitter.
Jag har börjat vänja mig vid det så jag stängde bara av lixom, men stämningen var skit efter det.
Brorsan ringde o jag "råkade" säga nåt med "Du kommer väl o grillar ikväll, för jag vill inte vara ensam". Efter det eskalerade det där jävla klim- kärringrycket till något alldeles utöver det vanliga (blev så häromdagen också ). Och jag säger verkligen inte att det är mer synd om mig än någon annan, det låter säkert lite så men så är det inte!!
Jag tycker riktigt synd om de som inte har någon, som inte har varken mat eller hus, de som aldrig någonsin kommer att få chansen att få lite acceptans av samhället.
Men om ni tänker er tanken att bo med en familj som inte älskar eller stöttar er.
Man vänjer sig efter ett tag, man bli kall och får svårt att ta till sig saker som andra säger, man blir expert på att "stänga av" både känslor o sinnen.
Men om du tänker dig att på det varje fucking dag få höra saker som" du är så jäkla dålig människa, rentav ful på insidan, du akn fan inte ha några riktiga vänner, de umgås säkert bara med dig för att de måste, du är värdelös, allt är ditt fel" osv, då blir det helt enkelt "för mycket" ibland.
Jag är ett fucking oönskat barn, det har jag alltid känt på mig, undertonen av hat gentemot mig hela tiden, "det kanske hade räckt med brorsan" lixom.
Igår krashade det för mig, jag har inte gråtit på hundra år känns det som men igår bara sprutade tårarna ur ögonen på mig, i mer än en timme försökte jag verkligen stoppa det, men det gick ju fan inte.
Jag blev så arg på mig själv eftersom att jag alltid har sett mina egna tårar som ett tecken på svaghet o feghet.
Försökte tänka på annat, på mina vänner, men då kom det bara värre tankar "Tänk om de faktiskt inte gillar mig egentligen..." Jag vet, ni är inte såna, men jag kunde inte låta bli att tänka tanken.
Sen tänkte jag på vilken kram jag hade fått om ni hade sett mig, det fick mig att gråta ännu mer.
Torkade bort svagheterna med tröjärmen så att jag såg ut som en jag vet inte vad, det gjorde ont under ögonen iaf.
Lyckades iaf sluta böla som en snorunge för ett tag iaf när smset från viola kom, handlade om dissar o sånt.
Det berörde mig men uppriktigt sagt var det slutet som var allra värst, det stod "We <3 you".
Fyfan vad tårarna gjorde comeback värre än nånsin efter det.
Kände mig så ensam efter kommentaren "kom aldrig mer o be mig om hjälp eller stöd, jag kommer inte hjälpa dig mer", o så får jag det smset, jag har iaf några kvar<3.
Yepp låång text som inte gav så mkt som ni såg, allt som hände däremellan skippade jag, de värsta bitarna är alltid saftigast.
Men det stannar inom mig Ni fick en förklaring till mitt beteende iaf.
O snälla kommentera inte om ni vill ha ett bra svar!
Ni är alltid så jäkla underbara, snälla, stöttande medmänniskor, o om jag skulle få en såndär fin kommentar som ni brukar skriva skulle jag dö typ.
Jag kan inte komma med några överträffliga svar på era fina kommentarer.
Inte idag.
Den här dagen som bara blev skit. Jag fick "tacka nej" till mina vänner fast än att jag var både ledig o gärna ville träffa dem.
Well, det är ingen vidare idé att någon plogar sig igenom den här texten egentligen, jag behöver bara få ur mig det värsta lixom.
Idag var nog en av de värsta dagarna jag nånsin upplevt i hela mitt jävla liv.
Jag har ju varit ganska glader i några dagar nu, elr ja, med ups n downs somvanligt ofc.
Vaknade med ett relativt bra humör iaf (blev väckt av min älskade lilla thaii thaii kusin), men "någon" började tjaffsa med mig helt utan anledning, om min vikt, om mina matvanor, och om hur mina kläder sitter.
Jag har börjat vänja mig vid det så jag stängde bara av lixom, men stämningen var skit efter det.
Brorsan ringde o jag "råkade" säga nåt med "Du kommer väl o grillar ikväll, för jag vill inte vara ensam". Efter det eskalerade det där jävla klim- kärringrycket till något alldeles utöver det vanliga (blev så häromdagen också ). Och jag säger verkligen inte att det är mer synd om mig än någon annan, det låter säkert lite så men så är det inte!!
Jag tycker riktigt synd om de som inte har någon, som inte har varken mat eller hus, de som aldrig någonsin kommer att få chansen att få lite acceptans av samhället.
Men om ni tänker er tanken att bo med en familj som inte älskar eller stöttar er.
Man vänjer sig efter ett tag, man bli kall och får svårt att ta till sig saker som andra säger, man blir expert på att "stänga av" både känslor o sinnen.
Men om du tänker dig att på det varje fucking dag få höra saker som" du är så jäkla dålig människa, rentav ful på insidan, du akn fan inte ha några riktiga vänner, de umgås säkert bara med dig för att de måste, du är värdelös, allt är ditt fel" osv, då blir det helt enkelt "för mycket" ibland.
Jag är ett fucking oönskat barn, det har jag alltid känt på mig, undertonen av hat gentemot mig hela tiden, "det kanske hade räckt med brorsan" lixom.
Igår krashade det för mig, jag har inte gråtit på hundra år känns det som men igår bara sprutade tårarna ur ögonen på mig, i mer än en timme försökte jag verkligen stoppa det, men det gick ju fan inte.
Jag blev så arg på mig själv eftersom att jag alltid har sett mina egna tårar som ett tecken på svaghet o feghet.
Försökte tänka på annat, på mina vänner, men då kom det bara värre tankar "Tänk om de faktiskt inte gillar mig egentligen..." Jag vet, ni är inte såna, men jag kunde inte låta bli att tänka tanken.
Sen tänkte jag på vilken kram jag hade fått om ni hade sett mig, det fick mig att gråta ännu mer.
Torkade bort svagheterna med tröjärmen så att jag såg ut som en jag vet inte vad, det gjorde ont under ögonen iaf.
Lyckades iaf sluta böla som en snorunge för ett tag iaf när smset från viola kom, handlade om dissar o sånt.
Det berörde mig men uppriktigt sagt var det slutet som var allra värst, det stod "We <3 you".
Fyfan vad tårarna gjorde comeback värre än nånsin efter det.
Kände mig så ensam efter kommentaren "kom aldrig mer o be mig om hjälp eller stöd, jag kommer inte hjälpa dig mer", o så får jag det smset, jag har iaf några kvar<3.
Yepp låång text som inte gav så mkt som ni såg, allt som hände däremellan skippade jag, de värsta bitarna är alltid saftigast.
Men det stannar inom mig Ni fick en förklaring till mitt beteende iaf.
O snälla kommentera inte om ni vill ha ett bra svar!
Ni är alltid så jäkla underbara, snälla, stöttande medmänniskor, o om jag skulle få en såndär fin kommentar som ni brukar skriva skulle jag dö typ.
Jag kan inte komma med några överträffliga svar på era fina kommentarer.
Inte idag.
Comment the photo
Saknar dig massor. Kom tillbaka snart<3
Blev en dålig kommentar men ville bara visa att jag verkligen blev berörd av det som stod.
<br />
Jag orkar inte svara nu, inte på din blogg heller, ögona översvämmas av tårar det ska du veta <3<33
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bobbbb/412144464/
Visa toppen
Show footer