Ett rollinlägg som jag gjorde tidigare idag ^^

Månens sista kalla sken hade precis gått till att lämna den mörka himlen som nu stod i brand i rött till rosa. En ytters vacker syn för dom som kunde se den och känna den. Men det kunde inte alla, en del hade levt hela sitt liv med smärta, sorg, hat eller död i sina hjärtan och fruktade därför denna syn. Ogillade den lika mycket som sina minnen eller fiender. Medans dom som kunde njuta av denna syn brann med den.

En svag gäspning hördes och man kunde se en liten grå gestalt sitta vid en öppning till en djup och mörk lya. Dom svarta små öronspettsarna vinklades framåt och lyssnade efter ljud i omgivningen. Dom ljusa ögonen såg upp emot den dansande och färgsprakande himlen med förakt och blodlystnad i ögonen. Ack denna lilla valp var en varelse som hade föds med hat i sitt hjärta. Men denna lilla krake visste vad skillnaden på rent hat och falskt hat var och såg upp emot eldhavet och ett kallt flin växte fram. Dom gula ögonen slöts och man kunde se hur den lilla valpen rynkade ihop pannan av ansträngning. Allt runt om henne var svart, men med hjälp av en kraft som denna hona besatt så kunde hon måla upp landet i en annan bild, en karta i huvudet som bara bestod av färgerna svart, grå och vit. Mycket bättre. Inte ens det brinnande himlavalvet brann längre, det var bara ett stort svart hål som väntades på att få fyllas. Bakom henne, nere i lyan såg hon konturerna av sina två syskon, den tredje visste hon inte var han befann sig, inte heller deras mor. Den ihop rynkade pannan slappnade sakta av och den gråa valpen öppnade åter ögonen och reste sig upp, vandrade ned några meter ifrån öppningen och såg sig åter om innan blicken åter vandrade upp emot himlavalvet som nu var klädd av en varm röd färg. En behaglig färg som till och med denna kallhjärtade hona kunde njuta av att se på. Den långa svarta svansen svepte till och hon satte sig ned och drog in den svala morgon luften i dom små lungorna för att sedan koncentrera sig på sin ljusa syster inne i lyan, hon visste hur mycket hon hatade när den grå var och rotade i hennes huvud. Brodern hennes visste hon inte riktigt eftersom att hon inte hade lagt ned lika mycket tid på honom än så länge, skulle nog inte göra det heller. Med ett slugt flin slöt hon åter ögonen och nådde sin systers sinne. Men det tog ett tag innan något hände, vad skulle hon egentligen säga. Inte för att hon kom på något bra, utan istället så skickade hon iväg en liten stöt i stället innan hon gjorde samma sak med sin broder.

Det blev lite småbra tycker jag :')
Tosca är min Karris, en slug livsnjutare som så småningom kommer att bli en oerhört skicklig lönnmördare.
Selva är hennes syster, kort stubin, sinnessjukt sinne och där med ett monster som ingen vill ha att göra med, förutom hennes bedårade syster xD
Koto... Ehh.. Ja deras bror (: Vet inte så mycket om honom ännu ^^''

Annons

The photo has no tags

August 2014