Så längesedan.. varför försvann du?
När jag fick beskedet att du var borta från mitt liv kunde jag inte längre andas... Jag kunde inte förstå...

det tog så jävla hårt.
Hade du funnits kvar hade du varit ett hopp i mitt liv, någon man alltid skulle kunna krama om och känna sig så mkt bättre än vad man gör nu..

Du var stjärnan i mitt liv och är fortfarande, du lös upp min väg mot ett bättre liv, du tog mig upp från allt skit...

men sen åkte jag nästan ner igen.. så fort du försvann. jag hade fortfarande en person kvar hos mig då, som stöttade mig, fick mig att le, fast det var din begravning.. jag var både lycklig och ledsen på sanna gång... Lycklig för att fortfarande ha någon där som älskade mig, stöttade mig, som förstod mig, och som jag älskade över allt annat.

men den tiden tog också slut... Så många gånger jag har tänkt på att ta mitt liv. att det inte har någon mening längre..

men fortfarande finns det lite glöd kvar... och kanske.. kanske en vacker dag blåser vinden liv i glöden och gör så allt börja brinna igen... i en vacker låga som värmer mig och beskyddar mig... kanske kanske..

jag älskar dig.