July
Thursday 5 March 2009 photo 1/1
|
Många av er låg i mammas och pappas säng när ni var små eller hur?
Jag har ett minne. Jag vaknade tidigt på morgonen, jag kunde inte somna om igen så jag lutar mig ner över min del av min och min systers våningsäng och tittar ner för att väcka min syster. Hon är inte där. Jag går in i mina föräldrars rum för att få min lilla plats där. Det var fullt i mina föräldrars säng. Hur kan en dubbelsäng fyllas så fort? Jag försöker klumpigt knöka mig ner mellan min syster och mamma. Får ingen luft. Försöker överallt, men det går inte. Jag går in på mitt rum och somnar om igen.
Läste era föräldrar sagor för er när ni var små?
Jag har ett minne. Ett minne av att jag och min syster kryper ner i våra föräldrars stora säng, den som luktade så, hemma, så tryggt och varmt. Mamma kom in med en bok, en stor bok och förhoppningarna om en lång mys kväll väktes. Hon satte sig i mitten, antagligen med kanten på rumpan, puffade upp några kuddar bakom sig. Satte boken på den stora uppsvällda magen, där min kommande bror låg och lyssnade på oss där innefrån. Jag och syster lade oss tillrätta och mamma slog upp boken. Minnen är bäst, jag älskar minnen.
Besviken i fel stund?
Jag har ett minne. Ett minne av ett sjukhus. En nykommen bror och upplysta, förväntansfulla diamantögon vart man än tittade. Frid. Jag minns att jag hade velat se honom komma. Men det hade jag inte hunnit. Den morgonen hade jag vaknat och som vanligt hade jag gått in i mina föräldrars sovrum. Men ingen var där så jag gick ner. Där fann jag min morbror, sittandes i soffan. Han sa att mamma var på sjukhus. Dom hämtade henne i ambulans mitt i natten, han hade inte förstått att vi sovit igenom allting. Jag blev besviken. Jag ville ju se. Jag var en dum sömntuta. En dum sömntuta med en ny bror.
Minnen är kärlek. Minnen är hat.
Och bara för att jag inte fick plats i min mammas säng när jag var liten ska jag gå ner i hennes rum nu och slänga mig tvärs över hennes säng. Bara för att.
Jag har ett minne. Jag vaknade tidigt på morgonen, jag kunde inte somna om igen så jag lutar mig ner över min del av min och min systers våningsäng och tittar ner för att väcka min syster. Hon är inte där. Jag går in i mina föräldrars rum för att få min lilla plats där. Det var fullt i mina föräldrars säng. Hur kan en dubbelsäng fyllas så fort? Jag försöker klumpigt knöka mig ner mellan min syster och mamma. Får ingen luft. Försöker överallt, men det går inte. Jag går in på mitt rum och somnar om igen.
Jag har ett minne. Ett minne av att jag och min syster kryper ner i våra föräldrars stora säng, den som luktade så, hemma, så tryggt och varmt. Mamma kom in med en bok, en stor bok och förhoppningarna om en lång mys kväll väktes. Hon satte sig i mitten, antagligen med kanten på rumpan, puffade upp några kuddar bakom sig. Satte boken på den stora uppsvällda magen, där min kommande bror låg och lyssnade på oss där innefrån. Jag och syster lade oss tillrätta och mamma slog upp boken. Minnen är bäst, jag älskar minnen.
Jag har ett minne. Ett minne av ett sjukhus. En nykommen bror och upplysta, förväntansfulla diamantögon vart man än tittade. Frid. Jag minns att jag hade velat se honom komma. Men det hade jag inte hunnit. Den morgonen hade jag vaknat och som vanligt hade jag gått in i mina föräldrars sovrum. Men ingen var där så jag gick ner. Där fann jag min morbror, sittandes i soffan. Han sa att mamma var på sjukhus. Dom hämtade henne i ambulans mitt i natten, han hade inte förstått att vi sovit igenom allting. Jag blev besviken. Jag ville ju se. Jag var en dum sömntuta. En dum sömntuta med en ny bror.
Minnen är kärlek. Minnen är hat.
Och bara för att jag inte fick plats i min mammas säng när jag var liten ska jag gå ner i hennes rum nu och slänga mig tvärs över hennes säng. Bara för att.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cookietime/339425932/
Visa toppen
Show footer