Inte många som kommer orka läsa, men ändå :P Del 1 Allting känns så lätt när man är åskådare. Man kan se allt ur ett mycket klarare perspektiv än vad man gör när man sitter där, i smeten. Freja mår inte längre lika bra som innan. Jag tror hon älskar mig, för jag har sett henne ligga i sin säng i flera timmar på nätterna och tittar på polaroiden som hon tog hemma hos henne Dagen Innan. Om jag smyger mig närmre kan jag se det något överexponerade fotot. Där ligger jag och ler, nerbäddad i hennes säng i förmiddagssolen. Mitt hår har lockat sig precis som det, till mitt stora förakt, gör varje morgon. Vanligtvis så ville jag inte visa mig ens för mina föräldrar när jag hade det där krullet på huvudet, men på just den morgonen så brydde jag mig inte ett dugg om hur det såg ut. Freja hade precis fått känna min själ så jag hade inget att dölja för henne. Det känns så långt borta nu, som en dröm som aldrig riktigt drömts klart, och varje gång jag försöker somna om så finns där bara en dimma kvar från den. Jag har ett foto på henne med, men det är blekt och hennes ansiktsuttryck är svaga. Med tiden kommer hon bara vara ett suddigt kaos av blek hud och lockigt rödbrunt hår. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte hon såg ut som en av dockorna mamma hade hemma på en hylla i ett vitrinskåp. Inte en läskig docka som sådana med uttryckslösa ansikten och tomma ögon, utan en sånn busdocka som gjorde en skojjig min. Hennes bleka hud, distinkta fräknar och en aningens sneda leende gjorde att hon kanske inte var helt perfekt, men ändå det vackraste han sett just den där morgonen Dagen Innan. De hade möts på en fest uppe hos hennes bästa kompis Ida. Ida bodde inne i stan i en villa och hennes föräldrar var ofta bortresta genom jobbet, så hennes hus var ofta stället man gick till när man inte hade råd att gå ut på den lokala puben. Eftersom Ida gick i min klass så var jag alltid välkommen dit såfort det nalkdes festligheter. Jag var också den som alltid stannade kvar för att hjälpa till med städningen dagen efter. Just den här kvällen så stack jag dit ensam, utan att ha bestämt med några kompisar. Min allra bästa vän Kalle var i Åre, och det var alltid han som ordnade upp sånna här grejjer. han sa alltid "Vi måste ju hålla liv i gänget!". Gänget han syftade på var kompisarna från högstadiet. Eller "kompisarna" kanske vi ska kalla dem... Den enda livlinan jag hade till dem var just Kalle. Han är den typen som snackar med alla och också är älskad av alla, även av de som var tuffast i klassen. Det var just de som var mina hänsynslösa mobbare med specialinriktning på mental tortyr fram tills jag av en händelse kom in under Kalles breda vingar. Han var som en ogenomtränglig mur som ingen kunde bryta igenom. Någon att se upp till, men också någon att avunda och känna sig i skuggan av. Men just ikväll var han inte här och snodde all uppmärksamhet, så just ikväll hade jag en chans att synas jag med... fortsättning följer...

Annons

The photo has no tags

1 comments on this photo

October 2009