October
Monday 2 September 2013 photo 1/1
|
Random.
Mannen med guldklockan.
För varje dag som går ser jag mer än hundratals människor som passerar förbi, det spelar ingen roll om de är alla olika för de bar alltid samma utryckt.
Det är sällan man ser någon så annorlunda, fast sällan många utav de är väldigt glada eller väldigt aktiva.
Men de som kommer en gång om året minst, är de som har gått igenom helvete och fortfarande lever, finns väldigt få unika personer som de.
Första gången jag träffade en sådan satt jag och målade en tavla utav olika personer jag såg gå förbi som verkade intressanta, alltid räknar med att lyckas måla minst 4 per dag men "idag" så gick det bara inte, efter en tavla så fick jag inte syn på någon fast folk ville ända bli ritade så jag fick något att göra.
Timmar gick och molnen tätnade, regnet föll inte långt efter och jag trodde att mitt målande var slut för dagen..
För en konst artist, var detta mitt ljus och inspiration.
Längre bort från vart jag stod, såg jag en man gåendes i regnet men det var inte vem som helst eller någon speciell, han var unik och för första gången i mitt liv träffade jag en man som hade absolut inget kvar att leva för men gick fortfarande.
Regnet slutade och han satte bredvid massa andra människor, jag själv satte mig vid en annan position för att se hela honom.
Men jag kunde inte hjälpa det, att titta bort gick bara inte..
Jag tänkte bara på filmer där man alltid såg en besegrad kung sitta på knän, men denne man var inte besegrad han var bortom det, han såg ut o vara 60 år eller mer, säckar under ögonen svartare än kol, rufsigt kletig långt hår men han var inte small eller kort, hans händer och hans ansikte torra.
Det vart svårt att se liv i honom, innan jag märkte det så hade jag målat 2 bilder på honom men det fattades något, fick känslan att det fanns något jag väntade på.
Solen kom fram nån timma senare, mannen satt kvar lika livlös och mina målningar ändrades varje gång, utan detta extra detalj.
Ett kort stund efter tog han from en guldklocka, såg ut att vara minst 15 år gammal, tyvärr inte i perfekt skick, han började prata och folk som satt runt omkring var förvånade men tittade inte på honom utan bara lyssnade.
Det var ingen glad historia men när han nämnde sin klocka, log han och såg väldigt lycklig ut, för en sekund försvann alla förskräckta märken runt hans ansikte..
För mig att se någon som har gått igenom helvetet, förlorat allt i världen men kan ändå le.
Att måla det, var min Nionde Symphony.
Danilo Valdes.
Annons
Visa toppen
Show footer