Det är märkligt vad en bild kan få en att känna. Att återuppleva. Vad en bild kan väcka för minnen, minnen man trodde försvunnit för alltid. Det är underligt vilka tårar en bild kan få en att åter smaka, vilka kramar, leenden och skratt en bild kan få en att åter höra. Jag antar att jag har gått igenom det så många gånger i mitt huvud, i mina tankar, att färgerna tunnats ut. Att förnimmelserna försvagats och orden tynat bort. Men så är bilden plötsligt där. Mitt framför ansiktet. Och det är som om tiden stått stilla. Som om såret är nyfött och tankarna unga. Alla dessa år som fyller min näthinna för att evigt tatueras in i själen och allt som någonsin varit jag. Allt som någonsin omgett mig och min värld. Det är som att förlora någon som stått en väldigt nära. Någon som fortfarande står en väldigt nära. En vän, en förälder, en kärlek... Det är som att veta att detta händer aldrig igen. Detta kommer du aldrig att få återuppleva. Du kommer aldrig att få sitta på den där altanen igen, och se solen gå ner bakom villataken och höra barnens sommarlovsröster i den ljumma vinden. Du kommer aldrig mer att få vakna till de trygga fotstegen i trappen, till ljudet av frukosten du inte orkade delta i. Aldrig. Somliga säger att smärtan avtar med åren. Att tiden läker alla sår. Det är inte sant. Smärtan kommer alltid att finnas där, man måste bara lära sig att leva med den.

Annons

The photo has no tags

June 2011