June
Tuesday 9 March 2010 photo 1/1
|
Vet inte... fick nån ide när jag gick från ica förut att "nu jävlar ska jag hem å skriva av mig". Var så sjukt längesen jag skrev något överhuvudtaget, eller egentligen inte. Men jag brukar inte dela med mig av vad jag skriver längre. Och har ingen som helst aning om ifall jag kommer göra det med denna texten heller. Beror på hur personlig den blir och har i ärlighetens namn börjat dra mig lite från att lägga ut saker jag skriver. Antingen är jag som skriver flummigt och dåligt eller så är det folk som har en vacker egenskap att missförstå.
Iallfall, tänkte försöka hålla dethär på en normal nivå. Inget depp-avskrivande eller nån fanatiskt glad punkrock-rus text. Vet att jag är mycket duktig på att svinga rejält när jag skriver och det kan förstöra rätt mycket.
Jag då, Martin... En vän sa för ett tag sen i telefon att hon hade ångest över att alla hennes jämngamla vänner skaffar sig jobb här och där, pojkvän/barn osv osv. Jag tänkte... "men?..."
Jag har funderat på detdär, vad är det som får oss att vilja vara som alla andra? Det verkar inte vara av personliga skäl utan mer att man vill kunna säga nått fint när nån frågar "jaha vad sysslar du med då?". Saken är det att hur lite eller mycket du än vill det så är dethär ditt liv, thats it. Vissa gör det, vissa gör det och vissa gör det. Du gör dethär, det du gör. Och vetu? Det är helt jävla okej.
Många blir något som man tidigt valt att bli. Du har en grundsten som du inte själv formar. Sen runt 15-16års ålder börjar du långtsamt själv välja vem du ska bli. Och nej jag pratar inte bara om gymnasieval här, utan att när du blir ungefär så gammal så börjar du få en personlighet som du ska bygga ditt liv på. Och även om du håller på med nån sport så är det ungefär här som det börjar bli en seriös grad.
Alla domdär valen du har gjort från att du var 15 tills idag har agerat som en liten del i ditt liv. Du skulle inte vara där du är idag utan alla domdär delarna. Lite som en sockerkaka inte kan bli en sockerkaka utan alla ingredienser.
Jag? Jag har spenderat min ungdom jäääävligt mixat. Jag har deppat i flera år och jag har haft fruktansvärt roligt i flera år. Och det har skapat mig till den jag är, en jävligt öppen kille som har lätt att prata om allt och uppskattar det runtom mig. Och en sak har jag lärt mig som många verkar missa. Att uppskatta dom små och fina sakerna i livet.
Kan säga såhär... Jag och en galet nära vän som alla som känner mig vet vem det är, hur kul har vi inte haft? Och i 99% istortsett helt utan pengar. Jag menar, man fick sitt studiebidrag plus lite pengar av farsan, som ja vet att han också fick. Det första man gjorde var att gå in på junkyard och beställa en tröjja för 900kr, sen kanske man åt ute, köpte alkohol en helg sen vare slut! Vi har alltid haft det så, pengarna räckte i två dagar oavsett hur mycket man hade (det är faktiskt sant).
Men ändå, så är jag fruktansvärt säker på att vi har haft 10 gånger roligare än dom flesta. Folk sitter å gråter "ååå Grums så jävla tråkigt ställe" eller "vafaan ska man göra då ingen är ju ute". Nejmen för att alla sitter å säger sådär? Vad gjorde vi 2. VI hade 2 hemskt trasiga cyklar och cyklade till vi slog ihjäl oss ungefär. Vi har bettet oss som 2 totalt förståndshandikappade plock-mongon enbart för sakens skull. Och det är ju dethär jag menar, det är ju NU som du får frukterna av det du sådde förr. Saken är den också, att du slutar aldrig att så. Du sår din framtid varje dag. Och det måste du förstå.
Din framtid blir vad du gör den till, morgondagen blir vad du gör idag. Så ta vara på idag, för denhär dagen kommer aldrig någonsin mer i hela ditt liv. Vill du se tillbaka på idag om 20-50 år och säga "fyfaan va vi garvade" eller inte ens minna dagen för den var bara en i mängden?
Jag försöker, tro mig, jag försöker få varje dag perfekt. Men det är inte så lätt.
Kan ju säga att när man försvann till norge (i juli) och kom hem (december). Man märkte fruuuuktansvärt väl vilka som var ens riktiga vänner. När man kom tillbaka och folk man kände från förr hade börjat med knark, eller låst in sig med nån flickvän, ligger under en bil å skruvar dygnet runt eller helt enkelt bara är heeelt different. Visst! Missförstå mig inte, helt personens val men vad jag menar är att sånt kan göra dig ledsen.
Och det är ju det jag försöker få ut att var INTE ledsen över det du förlorat, utan vad glad över det du har. Tänk aldrig att "fan han/hon gör det och här sitter jag"... Det funkar inte, det gör ingenting alls i hela världen bättre.
Jag har inte mycket, jag har det som står här inne på mitt rum som jag har hemma hos farsan nu för att jag inte har ekonomi för att köpa mig lägenhet. Men vetu? Det är helt underbart.
Pröva detta... Det är nästan vår nu, när den första riktigt första vårsolen kommer, gå ut, lyssna på djuren, lukta på solen, blunda och tänk "hm... okejdå :)".
but perhaps thats just what i believe...
Iallfall, tänkte försöka hålla dethär på en normal nivå. Inget depp-avskrivande eller nån fanatiskt glad punkrock-rus text. Vet att jag är mycket duktig på att svinga rejält när jag skriver och det kan förstöra rätt mycket.
Jag då, Martin... En vän sa för ett tag sen i telefon att hon hade ångest över att alla hennes jämngamla vänner skaffar sig jobb här och där, pojkvän/barn osv osv. Jag tänkte... "men?..."
Jag har funderat på detdär, vad är det som får oss att vilja vara som alla andra? Det verkar inte vara av personliga skäl utan mer att man vill kunna säga nått fint när nån frågar "jaha vad sysslar du med då?". Saken är det att hur lite eller mycket du än vill det så är dethär ditt liv, thats it. Vissa gör det, vissa gör det och vissa gör det. Du gör dethär, det du gör. Och vetu? Det är helt jävla okej.
Många blir något som man tidigt valt att bli. Du har en grundsten som du inte själv formar. Sen runt 15-16års ålder börjar du långtsamt själv välja vem du ska bli. Och nej jag pratar inte bara om gymnasieval här, utan att när du blir ungefär så gammal så börjar du få en personlighet som du ska bygga ditt liv på. Och även om du håller på med nån sport så är det ungefär här som det börjar bli en seriös grad.
Alla domdär valen du har gjort från att du var 15 tills idag har agerat som en liten del i ditt liv. Du skulle inte vara där du är idag utan alla domdär delarna. Lite som en sockerkaka inte kan bli en sockerkaka utan alla ingredienser.
Jag? Jag har spenderat min ungdom jäääävligt mixat. Jag har deppat i flera år och jag har haft fruktansvärt roligt i flera år. Och det har skapat mig till den jag är, en jävligt öppen kille som har lätt att prata om allt och uppskattar det runtom mig. Och en sak har jag lärt mig som många verkar missa. Att uppskatta dom små och fina sakerna i livet.
Kan säga såhär... Jag och en galet nära vän som alla som känner mig vet vem det är, hur kul har vi inte haft? Och i 99% istortsett helt utan pengar. Jag menar, man fick sitt studiebidrag plus lite pengar av farsan, som ja vet att han också fick. Det första man gjorde var att gå in på junkyard och beställa en tröjja för 900kr, sen kanske man åt ute, köpte alkohol en helg sen vare slut! Vi har alltid haft det så, pengarna räckte i två dagar oavsett hur mycket man hade (det är faktiskt sant).
Men ändå, så är jag fruktansvärt säker på att vi har haft 10 gånger roligare än dom flesta. Folk sitter å gråter "ååå Grums så jävla tråkigt ställe" eller "vafaan ska man göra då ingen är ju ute". Nejmen för att alla sitter å säger sådär? Vad gjorde vi 2. VI hade 2 hemskt trasiga cyklar och cyklade till vi slog ihjäl oss ungefär. Vi har bettet oss som 2 totalt förståndshandikappade plock-mongon enbart för sakens skull. Och det är ju dethär jag menar, det är ju NU som du får frukterna av det du sådde förr. Saken är den också, att du slutar aldrig att så. Du sår din framtid varje dag. Och det måste du förstå.
Din framtid blir vad du gör den till, morgondagen blir vad du gör idag. Så ta vara på idag, för denhär dagen kommer aldrig någonsin mer i hela ditt liv. Vill du se tillbaka på idag om 20-50 år och säga "fyfaan va vi garvade" eller inte ens minna dagen för den var bara en i mängden?
Jag försöker, tro mig, jag försöker få varje dag perfekt. Men det är inte så lätt.
Kan ju säga att när man försvann till norge (i juli) och kom hem (december). Man märkte fruuuuktansvärt väl vilka som var ens riktiga vänner. När man kom tillbaka och folk man kände från förr hade börjat med knark, eller låst in sig med nån flickvän, ligger under en bil å skruvar dygnet runt eller helt enkelt bara är heeelt different. Visst! Missförstå mig inte, helt personens val men vad jag menar är att sånt kan göra dig ledsen.
Och det är ju det jag försöker få ut att var INTE ledsen över det du förlorat, utan vad glad över det du har. Tänk aldrig att "fan han/hon gör det och här sitter jag"... Det funkar inte, det gör ingenting alls i hela världen bättre.
Jag har inte mycket, jag har det som står här inne på mitt rum som jag har hemma hos farsan nu för att jag inte har ekonomi för att köpa mig lägenhet. Men vetu? Det är helt underbart.
Pröva detta... Det är nästan vår nu, när den första riktigt första vårsolen kommer, gå ut, lyssna på djuren, lukta på solen, blunda och tänk "hm... okejdå :)".
Comment the photo
Vårsolen är fan inga fel du, känner mig själv rätt så pepp på livet för tillfället. Känns skönt att se att du mår bra i alla fall :)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/direction1/446918401/
Visa toppen
Show footer