Inatt drömde jag att vi hade någon sorts släktträff i ett skumt hus. Vi var i ett rum där det var typ fem meter högt i tak, och utefter ena väggen stog det massa vitrinskåp staplade ovanpå varandra, allihopa med glas och porslin inuti. De var staplade i olika höjd, så de bildade som en trappa, och väggen bakom den bestod till viss del av en vanlig trappa som man kunde gå upp på om man behövde hämta något ur nåt skåp, men för att komma åt något i nåt av skåpen måste man ställa sig på ett annat skåp ett "trappsteg" nedanför och luta sig ut så man kunde sträcka sig dit. Och ingenting var fastsatt, bara staplat på varann.

Det kom riktigt många släktingar, så glasen räckte inte. Givetvis var det då höjdrädda jag som fick i uppgift att hämta glas ur det allra högsta vitrinskåpet. Jag gick upp för trappen så långt den räckte, och fick sen klättra på dom vingliga skåpen, som bildade högre och högre steg ju längre upp man kom. Och upp till skåpet jag skulle hämta glas ur var det så högt så man fick stå på en pall på skåpet nedanör för att nå till det, dessutom var just skåpet som pallen stog på så smalt så bara tre av pallens fyra ben rymdes på det. Och allt var så jävla vingligt...
Givetvis la jag min vikt fel när jag klev upp på pallen, så den tippade och jag föll, och i fallet drog jag med mig det översta vitrinskåpet så det föll rakt ner bland alla människor fem meter ner, träbitar och glassplitter sprutade åt alla håll.

Jag visste varför det hände. Det var min döda morfar som var där och spred taskiga vibbar. Alla tittade besviket på mig och undrade hur jag kunde vara så klantig. Jag visste att det var morfars verk, men... kunde jag säga det? Vad skulle alla tro? Det var bäst att tiga.
Sen åkte jag någonstans med bil, och morfars ande förföljde mig då med... och var bara dum. Minns inte riktigt vad han gjorde, men minns obehaget av att vara förföljd av honom.

När jag vaknade till från den drömmen var jag svettig och andfådd, ville ringa nån och bertta om den. Men det kan man ju inte göra...

Som om detta inte vore nog blev jag i en senare dröm samma natt också förföljd, men denna gång av en björn på en go-kart. Jag var ute vid köpcentrat i Birsta, till fots, när denna vettvilling till björn plötsligt kommer åkande rakt mot mig på sin go-kart. Och en riktigt stor björn var det också, så han vällde ut över hela den lilla go-karten, fattade inte hur han kunde köra den. Hjälm hade han också...
Jag hoppade in i en bil och försökte ta mig därifrån, men björnen krockade mig hårdare än vad jag kunde krocka honom, så jag fick försöka backa därifrån för att komma undan, men till sist var jag inträngd i ett hörn och björnen körde på min bil om och om igen så den gick sönder mer och mer. Jag insåg att jag måste ta mig ut och försöka springa. Och visste att jag nog inte skulle överleva.

Det tog dock slut där, och plötsligt var jag hemma i mitt barndoms Bosvedjan och cyklade på väg till centrum för att gå til banken, som egentligen inte finns där... Av nån anledning cyklade jag inte genom bostadsområdet som man borde, utan mitt ute i vägen, vilket gjorde att jag höll på att bli påkörd en par tre fyra gånger.
Kom iallafall farm med livet i behåll, ställde ifrån mig cykeln som jag inte hade något lås på och gick trappen upp mot entrén. Jag hörde några killar i 15-16-årsåldern snacka om att jag inte låste min cykel, och när jag kommit upp för trappen och tittar ner så ser jag at en av dom börjar släpa iväg den i bakhjulet! Trots att han själv redan satt på en egen cykel... Jag kutade ner och skrek åt han att ge fan i cykeln och frågade gång på gång vad ahn trodde han höll på med. vad han skulle med min cykel till och om han tyckte det var rätt att göra så. Ungjäveln teg, men jag fortsatte bara att gorma, och det var så jävla skönt att bara skrika åt han!
Fler människor började flockas runt oss medan jag höll på, det kom även en säkerhetsvakt, som jag frågade om ifall vi kunde kontakta polisen. Det var ingen idé sa han, då cykeln ju aldrig blev stulen, men han såg till att slyngeln och hans två kompisar fick kliva på en buss och åka till fångläger för ungdomar. Sweet! Folkmassan jublade och hurrade för mig och mitt civilkurage, och säkerhetsvakten ville bli min vän. Det fick han inte.

Så var jag in på banken. Jag hade köpt en bil av en jobbarkompis, och hade då tydligen även fått ta över en obetald verkstadsräkning för ett oljebyte á 13000 kronor. Hutlöst! Jag vägrade betala den! Bankiren skulle se vad han kunde göra. Och det var poängen med den drömmen, tydligen...

Underbara drömmar!