Wednesday 23 September 2009 photo 1/2
|
Minns inte så mycket av det jag drömde inatt... Minns att jag drömde mycket, men det mesta är borta. Det jag däremot minns var att jag var ute och gick någonstans, kom fram ur en skog till ett bostadsområde. Givetvis hade jag inga kläder på mig, men hade med mig en hoodietröja jag kunde ta på mig, och den var så lång så den räckte ner över pillenorven också. Jag var helgarderad!
Plötsligt märkte jag att jag var förföljd. Nån skum ful och jobbig jävel var efter mig, och jag kände på mig att han skulle göra mig något ont, typ som att börja prata med mig och aldrig lägga av! Han kändes som en sån. Eller så skulle han kanske tafsa på mig ellerlura iväg mig någonstans, eller råna mig, men mest rädd var jag att han skulle vara efterhängsen så jag aldrig skulle bli av med honom.
Jag gick allt fortare och fortare tills jag sprang, och han sprang efter, alldeles i bakhasorna på mig! Jag kom fram till bostadsområdet där jag bodde när jag var liten, där det spökade så, och jag sprang in i trappuppgången där jag en gång bodde, hoppades att jag skulle kunna gömma mig i vår gamla lägenhet.
Jag fick lite försprång i trapphuset så jag hann ringa på dörren, men ingen öppnade. Så jag provade min hemnyckel där, och den passade! Jag antog att det var för att jag ju hade bott där förut (även om jag var så liten så jag inte ens hade egen nyckel då...) och tyckte att det var helt logiskt. Jag hann precis stänga och låsa innan min skumma förföljare hann fram till dörren.
Jag såg mig om lite i lägenheten, och tittade sen ut genom kikhålet i lägenhetsdörren. Hann satt där utanför, lutad mot väggen. Såg ut som någon tattare med svart krulligt skitigt hår och gamla kläder, en allmänt sunkig och ovårdad typ. Jag satte mig på golvet i hallen och funderade på vad jag skulle säga om de som bodde där kom hem. Det skulle väl räcka med att bara förklara? Jaaadå...
Så började förföljaren att banka på dörren. Och dörren var mjuk och tunn så den gav vika när man tröck på den, men just där låset var rörde sig dörren inte, så även om han kunde böja dörren och titta in genom glipan och sticka in sina armar så kunde han inte få upp den. Han försökte få tag i mig, och sa åt mig att öppna. Jag ville inte. Då böjde han upp undersidan av dörren, stack in armen och snodde posten som låg där på golvet, och så skrev han meddelanden på tidningarna och föste sen in dem igen. Jag läste inte.
Sen vet jag inte om han plötsligt försvann eller om jag gick en annan väg ut, men jag kom undan iallafall.
Plötsligt märkte jag att jag var förföljd. Nån skum ful och jobbig jävel var efter mig, och jag kände på mig att han skulle göra mig något ont, typ som att börja prata med mig och aldrig lägga av! Han kändes som en sån. Eller så skulle han kanske tafsa på mig ellerlura iväg mig någonstans, eller råna mig, men mest rädd var jag att han skulle vara efterhängsen så jag aldrig skulle bli av med honom.
Jag gick allt fortare och fortare tills jag sprang, och han sprang efter, alldeles i bakhasorna på mig! Jag kom fram till bostadsområdet där jag bodde när jag var liten, där det spökade så, och jag sprang in i trappuppgången där jag en gång bodde, hoppades att jag skulle kunna gömma mig i vår gamla lägenhet.
Jag fick lite försprång i trapphuset så jag hann ringa på dörren, men ingen öppnade. Så jag provade min hemnyckel där, och den passade! Jag antog att det var för att jag ju hade bott där förut (även om jag var så liten så jag inte ens hade egen nyckel då...) och tyckte att det var helt logiskt. Jag hann precis stänga och låsa innan min skumma förföljare hann fram till dörren.
Jag såg mig om lite i lägenheten, och tittade sen ut genom kikhålet i lägenhetsdörren. Hann satt där utanför, lutad mot väggen. Såg ut som någon tattare med svart krulligt skitigt hår och gamla kläder, en allmänt sunkig och ovårdad typ. Jag satte mig på golvet i hallen och funderade på vad jag skulle säga om de som bodde där kom hem. Det skulle väl räcka med att bara förklara? Jaaadå...
Så började förföljaren att banka på dörren. Och dörren var mjuk och tunn så den gav vika när man tröck på den, men just där låset var rörde sig dörren inte, så även om han kunde böja dörren och titta in genom glipan och sticka in sina armar så kunde han inte få upp den. Han försökte få tag i mig, och sa åt mig att öppna. Jag ville inte. Då böjde han upp undersidan av dörren, stack in armen och snodde posten som låg där på golvet, och så skrev han meddelanden på tidningarna och föste sen in dem igen. Jag läste inte.
Sen vet jag inte om han plötsligt försvann eller om jag gick en annan väg ut, men jag kom undan iallafall.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/drevegracula/411817960/