Det är över. Han åkte igår. Han är inte min längre.

9/4-2009 - 25/1-2011. 1 år, 9 månader och 16 dagar.

Det finns ingenting jag kan göra, och jag kan inte förklara känslan av hopplöshet som jag känner just nu. Jag har en stor klump av ångest i magen. Ingenting annat betyder nånting längre. Och ändå måste jag försöka klara av universitet, även fast det var en stor anledning till varför det tog slut. Hurdå? Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Att gå utbildningen är inte alls lika viktigt som honom. Jag har sett det på film, men inte förstått det förrän nu. Du gör ingen någon tjänst när du offrar dig själv för något du tror är bäst för någon annan. Vad betyder min utbildning om jag inte har den person jag ville dela livet med vid min sida? Jag kan inte släppa bilden av honom när han åkte iväg med bussen. Jag kan inte förstå varför han också är olycklig. Det var han som ville det här. Han ville inte fortsätta längre. Och jag kan inget göra. Ingenting. Jag kan bara hoppas att han ångrar sig eller att jag kommer över honom så fort som möjligt. Kommer jag någonsin kunna göra det? Alla säger det, och jag hoppas det. Och jag vet att det är nytt och att alla känner såhär vid den här tidpunkten. Jag kan inte föreställa mig att jag kommer att kunna känna såhär för någon annan. Jag saknar hans underbara läppar, hans underbara kropp. Hans armar kring mig. Hans kyssar i pannan. Hans underbara ögon som ser rakt in i min själ. Jag saknar honom. allt med honom. Jag vet att det fanns saker som jag störde mig på. men jag kan inte heller föreställa mig att vara utan dem. jag är så ledsen att det gick såhär långt. det var aldrig meningen. jag skulle stå ut med vad som helst, sålänge jag visste att jag hade honom. han skulle få sitta vid datorn när han ville. jag skulle kunna stå för allt. vad som helst sålänge jag slipper känna mig såhär tom. jag skulle söka utbildning i stockholm. vad som hellst för att slippa känna den här hopplösheten. Jag har honom som vän. vän. jag trodde aldrig att jag skulle känna sån avsky för det ordet. men jag kan inte göra något annat än att försöka acceptera det. för jag skulle inte kunna leva i en värld där jag inte fick ha någon kontakt med honom över huvud taget. För jag älskar honom.

Fyfan vad jag älskar honom.

:( <3 jag kan inte fatta det...