May
Friday 11 January 2008 photo 2/12
|
Min bästa vän! Det var alltid Johanna och jag. Vi gjorde allting tillsammans, hon var som min syster och bästa vän. När hon gick bort gick hela min värld under. Jag heter Maria och är idag 17 år gammal. Jag kommer ihåg det som igår. Mamma och pappa skiljde sig när jag var 11 år och jag och mamma flyttade en varm sommardag in till ett radhusområde lite utanför stan. Middagsvägen 10 tror jag bestämt de hette. Jag var väldigt ledsen för att mamma och pappa gått skilda vägar men kom fort på andra tankar. Mittemot mig bodde en söt liten brunhårig flicka, precis lika gammal som jag. En kväll när mamma jobbade gick jag ut och gungade på lekplatsen, jag kände mig ganska ensam men flickan kom också ut och vi gungade och lekte. Jag var lite blyg men inte Johanna. Hon pratade på och frågade massa frågor och mig och min familj. Jag kände att jag kunde vara helt mig själv med henne, vi fastnade för varandra nästan direkt och skrattade och allt kändes så himla bra. Jag följde med Johanna in och vi åt isglass och tittade på tv. Johannas pappa var väldigt trevlig, jag kände någonstans att ja sett honom förut men kunde inte placera vart. Johannas mamma hade lämnat dem för ett par år sen och flyttat ihop med en annan kille, så Johanna ville inte ha någon kontakt med henne. Så det var bara hon och hennes pappa som bodde där. Klockan rann iväg och det var dags för mig att gå hem, precis när jag stod i dörren ser jag mamma komma hem. Jag vinkade dit henne och berättade att detta var min nya kompis Johanna. Johannas pappa Peter kom för att hälsa på min mamma och båda två sken upp. De hade gått i samma klass i högstadiet, men sedan gått skilda vägar på gymnasiet. De hade varit ett par men efter nått år tog de slut och sedan dess hade de inte haft kontakt. Jag och Johanna stod där och jag tror vi tänkte samma sak, det ska bli vi fyra. Vi skulle försöka fixa ihop min mamma och hennes pappa igen. Jag och mamma sa hejdå och gick in till oss. Mamma såg ut att vara helt förtrollad, hade inte sett henne så glad sen hon och pappa lämnat varandra. Efter den dagen var jag och Johanna som fastklistrade, vi lekte alltid, varje dag var det jag och hon. Vi fyra umgicks också, åkte iväg till stranden och på kvällarna grillade vi på gården. Hade inte känt mig så lycklig på länge! När sommarlovet var slut började jag och Johanna i samma klass, vi var verkligen med varandra hela tiden. Peter var en riktigt charmig kille och fick alltid morsan på glatt humör, så stämningen var alltid på topp. Efter ett år flyttade vi fyra till en större lägenhet några gator bort. Nu var vi äntligen tillsammans, hade fått en ny familj. Hade alltid känt att Johanna var som en syster och de hade hon ju faktiskt blivit nu, och jag älskade Peter som min egen pappa. Hade knappt kontakt med min riktiga pappa och Peter var en sådan kille som alla älskade. Jag har sagt de innan men säger det igen, jag var så himla lycklig! Det var nu november, isigt/snöigt ute och väldigt kallt. Jag var jätte förkyld så jag var hemma från skolan men Johanna var där. Jag låg i min säng och läste en berättelse som Johanna skrivigt till mig, när jag hör ett skrik! Mamma var hemma från jobbet för att ta hand om mig, och det var hon som skrek. Har aldrig förr hört något så ledsamt och oroligt skrik. Jag sprang ner för trappan och såg mamma i tårar. Jag frågade vad som hänt, och hon berättade. ” Peter var på väg hem från jobbet när han såg skolbussen ligga i ett dike. Han förstod att Johanna fanns någon stans i snödrivorna och parkerade vid sidan utav vägen. Han ringde ambulans och de var fort på plats. Han ser massa skräckslagna små ögon, blod och han hörde massa skrik och gråt. Han ropade flera gånger på Johanna men fick inget svar. Han tänkte hela tiden att detta inte får hända, min älskade Johanna. Sedan ser han henne ligga livlös med halva kroppen fastklämd under bussen. Tårarna sprutade på honom och han försökte få väckt henne. Hon sa inget och han hörde inte heller hennes andetag. Ambulansmännen lyckas få loss Johanna och kör henne med ilande fart till sjukhuset, Peter var också med”. Så hade han ringt hem, och nu var det bråttom. Jag grät hela vägen till sjukhuset har aldrig förr i hela mitt liv varit så ledsen. När vi kommer dit ser vi Peter gråtandes och skakig, jag springer fram till honom och nästan skriker; Vart är Johanna? Vart är Johanna? Han säger att hennes liv inte gick att rädda, att hon fått en soppas hård smäll emot huvudet och därpå kylan så hennes lilla kropp inte klarat av det. Jag visste först inte vad jag skulle säga, jag bara stod där helt stum. Sedan brast jag ut i gråt och skrek och sparkade på allting jag såg. Min älskade syster och bästa vän är nu borta. Hela mitt liv föll i bitar. Hur i hela världen skulle jag klara mig? Det kan inte vara sant. Men där satt vi alla 3, gråtandes och väntade på någon läkare. Som kom efter några minuter bara men som kändes som en evighet. Jag fick i alla fall se Johanna en sista gång, jag viskade i hennes öra att jag älskade henne och att jag alltid finns med henne. Jag kramade och pussade henne. Sedan åkte vi hem, alla var helt dystra. Peter blev helt knäckt, hans enda barn. Efter ca 1,5 år skiljde sig mamma och Peter, han hade fått psykiska men och nu efter ungefär 6 år saknar jag henne fortfarande fruktansvärt mycket, jag tänker på hur kul vi kunde ha haft. Allt prat om killar, alla fester osv. Men hon finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig någonsin glömma henne.
Annons
Visa toppen
Show footer