"Det här målet, med att möta publik, det kommer ni inte kunna uppnå på måndag." säger Ingela och drar ett streck på tavlan bredvid målet där hon har skrivit lösningen på alla andra mål. Det tar en stund innan jag förstår vad det innebär. Vi får inte spela. Det har varit kaos och jag ville knappt komma på repet på grund av hur illa det varit innan. Besviken på att folk inte kan det de ska, besviken på lärarna son fan inte kan planera eller organisera för fem öre. Men jag har ändå varit säker hela vägen på att det löser sig. Det värsta möjliga scenariot har hela tiden varit att det blir dåligt, halvdant, hafsigt. Men vi får inte spela. "Ni är inte redo." säger Ingela och förklarar lugnt vidare. VI FÅR INTE SPELA!! Ingela fortsätter att prata, jag kommer inte minnas vad hon säger. Jag har gömt mig i mina knän, försöker att inte visa att jag gråter. Johanna gråter också, det går inte att vara tyst. Jag säger med gäll röst någonting om tre år, dåliga föreställningar och att det här skulle ha varit allt. Sedan reser jag mig upp och går. Jag hatar teatern, jag hatar teatern, jag hatar teatern! Jag vill få spela. Jag kan ju. Johanna kan ju. Så många av de andra skulle kunna inom en vecka. Det är så JÄVLA ORÄTTVIST!

Ah >_<. Men så bra att det verkar löst sig :))!