October
Show more 6 November 2015
Så här gör man vin i Estreito. Francesco hjälper lille Leandro att trampa druvorna.
Början av en blomma.
Gul ros.
En annan blomma med färg.
Utsikt över blommor och hav.
Anonasfrukterna är inte mogna ännu.
Här drar ovädret in under oss(!)
Agafjantusen har egentligen blommat över, men det finns en och annan.
En ros är en ros är en ros.
Det ansåg i alla fall Gertrud Stein.
Sedan katastrofen 2010 har man rustat och byggt nya flodbäddar.
I Porto Moniz går det så höga vågor att man nästan blir rädd. Det kan ingen bild förmedla.
Jag håller med Gertrud.
Nu är det dag.
Sedan blev det kväll.
Den östraste delen av Madeira är karg, helt olik de flesta andra plaster på ön.
Man kan se Porto Santo i fjärran.
Nu blir det fest. Joaquim har tänt vår espetada-ugn.
Francesco trär spetten med det kött som Joaquim valt ut. Vi betalar, de som kan gör maten. Bra överenskommelse.
Varmt och skönt.
Nu glömde jag ta bilder innan nästan alla hade käkat upp. Tror vi var 16 personer, de kommer och går. Från 3 år till över 70 år, var gästernas ålder.
Francesco gör fler spett till eftersläntrarna.
Unga Dulce fyller år, så det blev födelsedagsfest också. Mamma Dulce vid sidan.
Grattis, Dulce!
Nästa dag går jag levada de Northe, för att få bort de kilon jag lade på mig dagen före.
Genom vinodlingar.
Kyrkan i Estreito, egentligen Estreito de Camara de Lobos, syns här uppifrån.
Och vårt hus med, det i mitten.
Bebyggelsen klättrar längs bergssidorna.
Inte många andra än Madeirabor skulle odla lite potatis ovan ett stup i väglöst land.
Mimosa.
Detta är inte det smalaste stället att gå, men smalt nog, när man ser avgrunden vid sidan.
Kalla är vad detta kan kallas.
Jordbruk i väglöst land.
Gammalt och nytt. Lido, med sina hotell, ligger vid kusten, knappt 500 meter under oss.
En blomma på g.
Kväll igen. Camara de Lobos har fortfarande lite sol.
Nu är det morgon och blomman större.
Och större.
Vad var det nu Gertrud sade?
Tittar man noga ser man kyrkan i Estreito till vänster och den i Garachico till höger. Nära varandra men lång väg att gå förr.
Hos fru Dulce kan man alltid vänta sig gott att äta.
Minns ni fru Dulces jätteduk? Nu är den snart klar.
Ibland får man laga mat själv. Denna gång pumpasoppa.
Pimpinell, peppar, lök och potatis. Egen odling.
Det nya vinet ska avsmakas med bacalao och milhlo.
På söndagar träffas hela släkten i familjehuset, hos Manuela och Cecilia. Då umgås man i rummet där mamma Leonor ligger, gammal och svårt sjuk. Det är fint, tycker jag.
Vissa får hjälp att göra fin fiskbensfläta. Christina, systrarnas systerdotter, är kreatören.
På taket växer orkidéerna som vanligt.
Augusto är både tjejtjusare och en duktig kock.
En annan duktig kock har fixat tomatsoppa som avnjuts med vino secco. Tjejtjuseriet, däremot, är det sämre med.
Nelson hjälper lille Afonso att plantera potatis på vår åker som familjen får använda som sin.
Ica-reklam på Madeirianska. Continente har extrapriser på allt från grönsaker till vin. Observera det goda portugisiska vinet för cirka sju kronor flaskan.
Som vanligt är det trevligt i svarta köket hos Manuela och Cecilia.
Direct link:
http://dayviews.com/enklabilder/2015/11/6/
Visa toppen
Show footer