Du vet var jag finns.
Men jag vet inte var du är.
Jag ser dig varenda dag.
Vi ger varann blickar och leenden.
Men ibland inte.
Ibland går vi bara.
Förbi.
Utan någon mer rörelse alls.

Vi säger inte så mycket.
Men ibland kommer det något ord.
Men ibland så håller vi våra munnar stängda.
Och bara viker upp mungiperna lite.

Vi är inte så mycket med varandra heller.
Inte som vi var förr.
Varenda dag.
Vi hade alltid roligt.
Vi bråkade nästan aldrig.
Eller vi gjorde det aldrig.
Det enda bråk vi gjorde,
det var att vi bråkade med alla andra.
Men så är det inte längre.
Det är så lugnt.
Inte lika rörigt som förr.

Alla vet ju att dagarna försändras med tiden.
Det vet du och jag också.
Men jag trodde aldrig att den skulle kunna ändras såhär.
Att vi blev särade.
Eller inte helt särade.
Men rätt mycket.
Vi var ju väldigt tajt förut.
Men nu är det väldigt glest mellan oss.
Jag vill hitta tillbaka till det där tajta.
Man kände sig alltid trygg.
Man visste alltid att även om alla försvann.
Fanns du alltid kvar.
Vad det än gällde.
Så stod du alltid kvar.
Stilla.
Som en klippa.
Och det är du.
Min klippa...
Min hemlighetskälla...
Min bästavän...

Annons

The photo has no tags

September 2014