November 2010
Det var en gång en skog. Där frodades livet likt ingen annan stans.
I den skogen bodde det skogsälvor. Två av dem var systrar och de älskade varandra och de sina.
Systrarna hette Snow och Cloud. Cloud var fortfarande liten och kunde inte förstå äventyrsvindarna som ven i den äldre systers hjärta. Snow saknade någonting som hon inte kunde få i den här sk
Därför skulle hon ge sig av. Det var nödvändigt att det skedde i största hemlighet, ingen fick veta. Det var bäst så, då kunde ingen heller hindra henne att följa drömmen hon hade.
Snow var en mycket lugn skogsälva som egentligen inte tog några farliga risker, men hon var tvungen den här gången. Någonting kallade henne, någonting som hade gett henne det namn hon bar och ho
Snow behövde uppleva snön, det var hennes enda dröm som pickade och pockade på hela hennes uppmärksamhet.
Därför tog hon en morgon adjö av sin syster. Underligt nog föll det aldrig henne in hur mycket hon skulle komma att sakna Cloud och de andra. Vad det skulle bli av det stundande bröllopet tänkte
Allt hon hade framför sina ögon var att hitta snö. Det kan bli så ibland med älvor, då de verkligen får en idé som suddar ut allt annat för deras ögon och ingenting blir lika viktigt, inte e
Snow tog med största försiktighet fram sina kläder och var mycket noggrann med att inte ge något ljud ifrån sig som kunde väcka någon.
Ett minne kom till henne. Hon såg Clementine, så vacker och lycklig där hon satt bland löven i skogen. De hade gömt sig för varandra och Clementine hade varit så svår att hitta då hon såg ut
Hon fortsatte och tog av sig nattlinnet.
Men hur skulle det gå för Cloud? Hon var inte gammal nog att gifta sig än, inte Tom heller. Även den oron försvann och hon fortsatte sitt tysta hemlighetsmakeri.
Snow kunde inte förstÃ¥ varför hon blivit döpt efter nÃ¥gonting som det var sÃ¥ fÃ¥ förunnat att ha fÃ¥tt se. Hon hade frÃ¥gat sina föräldrar men de kunde inte svara annat än att en vis Ã
Den vise älvan hade även berättat detta för Snow då hon sökt upp honom för att få veta mer om snön. Han hade beskrivit hur det kändes att röra vid den, att se den och att smaka den. Detta d
Hon måste få veta. Tanken var fästad i hennes medvetande lika hårt som himmelen är fästad vid jorden.
Hon knöt därför sina skor för att kunna ge sig av.
Men då rörde Cloud på sig i sömnen och påminde åter igen Snow om att hon skulle lämna sin lilla syster ensam och sin trolovade skulle hon överge.
För en stund kunde hon inte förstå hur hon kunde ens tänka på att överge Cloud och Clementine. Men hon visste vad hon måste göra och det spelade ingen roll. Hon skulle komma tillbaka och förk
Nu var allt hon kunde göra att säga adjö.
Sedan reste Snow sig upp och tänkte på Clementine. Hon kunde inte ta adjö av henne på annat vis än att ägna henne en tanke.
DÃ¥ hon var redo tog hon sin hatt.
Sedan försvann Snow.
Lycklig sov Cloud ända till morgonen.
Hon vaknade och tänkte på allt hon skulle göra med Tom och Snow den här dagen.
Men Snow var inte där.
Visa toppen
Show footer