July
Saturday 3 December 2011 photo 3/4
|
Jag ska berätta en historia för dig; ett steg in i den riktiga värld vi faktiskt lever i, men som för vissa förblir osynlig. Eller helt enkelt endast förnekad.
Det var en tidig morgon, på gränsen till natt; en vanlig vintermorgon egentligen, när nattens mörker ännu dröjer sig kvar, snön knarrar och kylan biter i kinderna.
Djurens spår i snön är ännu kvar,och några har ännu inte avslutat sin nattliga promenad.
Men något är ändå annorlunda. Man kan höra ljudet av trampande fötter, och då och då lyser något för en kort sekund.
Vilka mer kunde ha vågat sig ut från sina beskyddande hus och gett sig ut i en kall, kolsvart natt?
Trots en dålig magkänsla följer jag efter. Hundarna, som tyst trampar i mina fotsteg för att slippa drunkna i den djupa snön, följer mig hack i häl. Tyst och smygande döljer vi oss i mörkret för de två framför oss. Inte för att de någonsin vänder sig om, eller ens anar att någon har upptäckt dem.
Min illavarslande magkänsla stärks vart efter. Vi kommer bara närmre och närmre mitt eget hus, och hundarna börjar bli otåliga. Snart kommer snön att mattas av, och här vet hundarna att de kan gå på den viktbärande snön utan att sjunka ned.
Vad gör man, när man inte vågar yttra ett ord och har lämnat alla koppel och halsband hemma? När man bor som vi gör, ute på landet, träffar man inga människor klockan fyra på morgonen.
Förutom jag. Vad skulle jag ut och göra?
Trots att vi håller ett betryggande avstånd, och trots att mörkret döljer oss mer än väl är jag rädd.
Vad är det här för konstiga människor?
En annan känsla klänger sig fortfarande fast i mitt huvud, och jag hör mina egna tankar viska om att det kanske inte är människor som knarrande trampar på framför mig.
Hundarna verkar dela mina känslor, för de håller sig otroligt nog bakom mig hela tiden och ger inte ett ljud ifrån sig. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Plötsligt lyser lampan vid våran ytterdörr upp. Grinden, som låter som en vanlig, halvknarrande grind gör när man öppnar den, har inte gett ifrån sig ett ljud, men ändå står de två mörka figurerna på vår trappa, skrämmande stilla.
Jag vågar inte ta ett enda steg till, än mindre andas. Jag och hundarna står orörliga och väntar på vad som nu ska hända.
Det går bara några sekunder mellan allt detta, innan dörren tyst öppnas.
Dörren var låst. Den enda hemnyckeln som befinner sig utanför huset ligger i min ficka.
Samtidigt som dörren öppnas flämtar jag till; både för att jag håller på att få andnöd och av chocken.
Figurerna på trappan vänder sig tyst och långsamt om. De ser på varandra, och vrider sedan huvudet mot mig, innan de med en svischande rörelse och en chockerande fart är framme hos oss.
Hundarna är lika lamslagna som jag. Jag intalar mig själv att detta måste vara en mardröm, det kan inte vara verkligt. En dröm, en dröm, en dröm..
Två ögonpar möter min skräckslagna blick.
Två svårtolkade leenden, som verkligen skrämmer vettet ur mig..
..Och plötsligt är de tre.
En mycket blek, vacker kvinna, med svart, långt hår, i en svart klänning.
Hon ser exakt likadan ut som kvinnan jag drömt om för ett par år sedan, och jag vet att det är hon. Trots att det är omöjligt. Det här måste vara fortsättningen på mardrömmen.
Hon bara ler sitt obehagliga leende, ser mig i ögonen och.. Försvinner.
Jag står ensam kvar, skräckslagen i den tysta natten, som bryts av de viskande, illasinnade rösterna.
Efter denna kväll, för ett par år sedan, har jag varit otroligt mörkrädd, i princip panikslagen.
Husets mörker skrämmer mig, eftersom att varken dörrar eller fönster håller dem borta,
något som jag påminns om någon enstaka gång då hon besöker mig i mina drömmar. Men det räcker.
Dessa drömmar,där känslan av rädsla aldrig försvinner, när man vaknar och är panikslagen.
Och när mörkret faller över huset, när man hör steg som är för tunga för att komma från ett djur, och när man vet att alla sedan länge sover i sina respektive rum, människa som djur. Man försöker bortförklara de oförklarliga ljuden, och känslan av panik, att någon är där, precis bredvid dig.
När tunga saker oförklarligt är en millimeter ifrån att krossas på ens huvud, och istället river upp både fötter och ben.
Och när mardrömmarna hopar sig, oförklarliga och riktigt skrämmande, när sömnen känns osäker och inte särskilt lockande.
När man gång på gång påminns om vad som finns, men man förnekar det.
(Kan förbättras, säkert massor av småfel, som vanligt - väldigt obearbetad)
Dessa drömmar,där känslan av rädsla aldrig försvinner, när man vaknar och är panikslagen.
(Kan förbättras, säkert massor av småfel, som vanligt - väldigt obearbetad)
Camera info
Comment the photo
och texten. o.o "Efter denna kväll [...] har jag varit otroligt mörkrädd" Och kvinnan. hjälp, finns det någon slags sanning i historien? :O sjukt bra skrivet jao!
Nej, jag har alltid varit sjukt mörkrädd, dock förvärrades det x1000 efter att vi flyttade hit (jag vågar inte gå genom huset när det är mörkt, måste tända allt och ha med mig en hund), och det där att saker trillar ned jäättenära (ovanifrån), och att jag ibland hör fotsteg/ljud är sant, likaså drömmarna och kvinnan i dem.
Så själva historien är egentligen inte sann, men det andra.
Fast det har faktiskt blivit lite bättre, och psykodrömmarna kommer inte alls lika ofta längre, men ett tag var det helt sjukt. Och de är så läskiga och obehagliga också. Och konstiga, läskiga :p
Hade så tråkigt och ville skriva något, så plockade ut från något som är på riktigt och byggde berättelsen därefter.
Och, tack, hoppas inte att den var slöseri med tid :p
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/felill/499270823/
Visa toppen
Show footer