Lilla underbaraste älsklingen ♥
Jag orkade inte gå och lägga mig, så började gå igenom bilder till en eventuell sphynxkalender. Eftersom att jag gick tillbaka lite i mapparna dök det självklart upp bilder på Socker. Och eftersom att skadan redan var skedd gick jag in i hennes mapp med bilder. Mappen som jag inte besökt sedan hon åkt, egentligen. Eftersom att jag inte kan titta på bilderna eller klippen på henne utan att det värker så mycket inombords att det inte går att låta bli att gråta. Så att det känns som att mitt hjärta håller på att ramla ut.
Gud vad jag saknar henne.

Känslorna säger att jag begick världens största misstag när jag skickade iväg henne. Det största någonsin, faktiskt. Samtidigt som det antagligen var den bästa lösningen för henne. Den sämsta, värsta och mest smärtsamma lösningen för mig. Jag vill bara ha min vita lilla vackra, underbara, kloka katt tillbaka. Min skugga, min följeslagare. Som såg ända in i min själ. En sådan speciell individ, som man bara - om ens det - möter en gång i livet (jag önskar dock att jag har fel!).
Och det känns som om det var tusen år sedan. Jag kan inte begripa att det knappt är ett år sedan..

Jag har skurit loss min skugga, och det gör så otroligt ont.

Vi köpte henne som ungkatt, och hon var inte van vid en så "rörig" familj. Hon hade svårt med andra katter och gick bara ihop med Happy och Spöka under en kort tid. Hon blev lite "hackkyckling" och var ofta ganska osäker ute i huset. Hon tog knappt kontakt med övriga familjemedlemmar utan var bara, bara med mig. Och mot slutet var de andra katterna rätt taskiga, och hon var rädd för dem. Så jag kunde ha henne instängd på mitt rum hela tiden eller sätta ut henne på foder. Det andra var egentligen inte att alternativ, för vad är det för liv egentligen? Dessutom ville hon bara vara tillsammans med mig och blev alltid ledsen när jag gick. Vissa katter, speciellt om man inte köper dem som kattungar och inte är vana vid livliga familjer, har svårt att vänja sig. Jag vet inte hur hon är uppväxt, men troligtvis i ett jättelugnt och tyst hem, kanske i ett eget rum. Hon kunde varit bättre mentalt iaf.

Men hon ersatte min skugga, i princip. Hon hörde när jag kom hem och kom alltid springande ner i hallen, alltid. Hon hade lärt sig att höra skillnad på mig och de andra, våra fotsteg eller något, jag vet inte. Sedan följde hon mig exakt överallt, låg alltid i mitt knä eller bredvid mig, sov vid min hals varje natt, väntade när jag gjorde saker.. Och så satt hon och tittade på mig länge, men tittade ibland bort när jag märkte henne. Hon låg ofta och bara tittade upp på mig i mitt knä och kurrade. Hon hade så speciell blick, som en människa nästan. Helt otrolig katt..

Hon låter som en väldigt personlig katt. Once in a lifetime katt till och med. Så väldigt tråkigt att hon inte kunde stanna, men fint gjort av dig att tänka på henne framför dig själv <3

Världens vackraste!
Tack :,(