January
Monday 17 May 2010 photo 2/2
|
Går efter den långa vägen...ser varken början, varken slutet eller en kruva.
Bara en lång väg rakt fram. De som finns efter den långa vägen är smärta från allt förr som ska plåga en psykist.
Minnen som gör allt så jobbigt för varje steg man tar framåt, kylan som tränger in i ens kropp och fryser ner ens hjärta.
När man går efter den långa vägen så känns att en minut är som en timme, en timme blir som en dag, en dag blir en månad och en månad blir ett år...allt går bara segare.
När jag är med folket på stan så känner jag mig onsynlig för alla, känns som om man inte syns eller hörs. Man är bara som luft för så många.
Jag går vidare efter vägen och hittar en bänk.
Säter mig där på väntan att nån ska se mig, kunna höra mitt skrik, se mitt ansikte och en hjälpaande hand ut från vägen.
Kommer få sitta där ett bra tag och vänta...men jag ska inte ge upp utan ska kämpa vidare tills jag inte längre kan andas
Bara en lång väg rakt fram. De som finns efter den långa vägen är smärta från allt förr som ska plåga en psykist.
Minnen som gör allt så jobbigt för varje steg man tar framåt, kylan som tränger in i ens kropp och fryser ner ens hjärta.
När man går efter den långa vägen så känns att en minut är som en timme, en timme blir som en dag, en dag blir en månad och en månad blir ett år...allt går bara segare.
När jag är med folket på stan så känner jag mig onsynlig för alla, känns som om man inte syns eller hörs. Man är bara som luft för så många.
Jag går vidare efter vägen och hittar en bänk.
Säter mig där på väntan att nån ska se mig, kunna höra mitt skrik, se mitt ansikte och en hjälpaande hand ut från vägen.
Kommer få sitta där ett bra tag och vänta...men jag ska inte ge upp utan ska kämpa vidare tills jag inte längre kan andas
Visa toppen
Show footer