January
Thursday 9 February 2012 photo 1/1
|
Jag börja känna en känsla som börja växa,
jag känner hur jag börja bli allt varmare och varmare.
Min kropp börjar sakta lyftas upp mot den mörka skyn,
upp från dimman och mörkret där jag satt efter den långa vägen.
Jag ser ett starkt sken bakom mörkret som bländar mig,
kan inte öppna mina ögon för det är för ljust.
Jag känner mig lättare, känner mig gladare,
alla tankar som har varit i mitt huvud är helt
plötslig bara borta.
Jag känner hur nån håller i min hand
och marken vi går på är mjuk som bomul.
När jag kunde öppna mina ögon så märkte jag
att jag var uppe bland molnen som är vita,
himlen är blå och inte mörk.
Jag kan känna solens värme och kan känna hur vinden blåser
mot ens kropp utan att frysa.
När jag tittar mot personen så ser
jag ett par ögon
som är så vackra, ett leende som inte går
att beskriva med ord,
ett ansikte som är vackrare än en ängels och
en röst som är som en sång.
Efter så lång tid nere i dimman och mörket,
så trodde jag aldrig att
jag skulle kunna komma upp bland molen igen,
trodde jag var bort glömd där nere.
Men ack vad fel jag har haft, än en gång har
jag fått komma upp igen.
Känslan jag känner är bekant men kan inte
sätta nå namn på den,
den här varma känslan man bruka kunna
känna vissa gånger,
har jag lyckats glömma bort
Men du börjar göra så jag minns
den allt mer och mer, för de är
dig jag har i mina tankar.
jag känner hur jag börja bli allt varmare och varmare.
Min kropp börjar sakta lyftas upp mot den mörka skyn,
upp från dimman och mörkret där jag satt efter den långa vägen.
Jag ser ett starkt sken bakom mörkret som bländar mig,
kan inte öppna mina ögon för det är för ljust.
Jag känner mig lättare, känner mig gladare,
alla tankar som har varit i mitt huvud är helt
plötslig bara borta.
Jag känner hur nån håller i min hand
och marken vi går på är mjuk som bomul.
När jag kunde öppna mina ögon så märkte jag
att jag var uppe bland molnen som är vita,
himlen är blå och inte mörk.
Jag kan känna solens värme och kan känna hur vinden blåser
mot ens kropp utan att frysa.
När jag tittar mot personen så ser
jag ett par ögon
som är så vackra, ett leende som inte går
att beskriva med ord,
ett ansikte som är vackrare än en ängels och
en röst som är som en sång.
Efter så lång tid nere i dimman och mörket,
så trodde jag aldrig att
jag skulle kunna komma upp bland molen igen,
trodde jag var bort glömd där nere.
Men ack vad fel jag har haft, än en gång har
jag fått komma upp igen.
Känslan jag känner är bekant men kan inte
sätta nå namn på den,
den här varma känslan man bruka kunna
känna vissa gånger,
har jag lyckats glömma bort
Men du börjar göra så jag minns
den allt mer och mer, för de är
dig jag har i mina tankar.
Annons
Visa toppen
Show footer