February
Monday 23 November 2009 photo 1/1
|
10 år sedan jag bröt nacken !
Idag är det 10 år sedan ridolyckan då jag bröt två nackkotor och skadade en tredje mycket allvarligt.
Tiden går frutkansvärt fort, känns fortfarande som det var igår som jag blev opererad. Nästa månad skall jag ner och träffa min läkare igen, då jag återigen börjat få bekymmer med nacken.
Det som hände när jag bröt nacken var att jag red ut på min ponny. Hon blev rädd och hoppade till för något och jag tappade helt enkelt balansen och trillade på huvudet och landade olyckligtvis på en sten.
Det var första gången jag fick rida ut själv. Jag svimmade. Vaknade upp igen, och där stod min ponny vi sidan av mig och åt gräs. Jag tog mig själv tillbaka till stallet.
Vi körde in mig direkt till akuten eftersom jag var helt borta. De röntgade varenda litet men i kroppen, men framför allt nacken. Vi fick röntgen utlåtandet och vi kunde tydligen vara lugna, bara mjukdelsskador. Där var dock en skugga på ena plåten, men bara en svullnad enligt läkaren. Rutinmässigt återbesök en vecka senare...
På återbesöket utbröt helvetet, de upptäckte sitt misstag. Och fakutm är att redan då skulle jag i princip vara förlamad. Det var ingen som trodde sina ögon. Att jag inte var förlamad från nacken och neråt var ett under. Jag fördes akut i ambulans ner till MAS. Där efter började den stora kampen.
Nacken var i fördåligt skick för att kunna operaras med det samma, jag fick en stålställning att fixera nacken med. Hade denna ställning dygnet runt i 6 månader innan det blve dags för operation.
Operationen blev lyckad, men tog mycket längre tid än plnerat, då nacken återigen var allvarligare skadad än vad röntgenbilderna visade. Långt om länge lyckades de dock fixera min nacke med hjälp utav en en titan platta och 10 skruvar. Jag är med andra ord steloperarad i nacken.
Det tog åtskilliga återbesök och undersökningar innan jag fick börja rida. Sedan tidigare hade de talat om för mig att chansen att jag sitter på en häst är mycket liten. Mamma och Pappa behöll dock hästen för att få mig att kämpa.
6 månader efter operationen fick jag höra de magiska orden, det hade verkligen hänt ett mirakel. Ingen, varligen ingen trodde att jag skulle kunna rida igen. Vi hade ställt in oss på ett liv i rullstol. Men efter ett drygt år i stilhet utan ridning kunde jag äntligen sitta upp på min fina ponny igen!
Det var en av de lyckligaste stunderna i hela mitt liv. Jag hade lyckats med någiot som var omöjligt med hjälp av min kämparglöd! Jag red igen, trots en bruten nacke och jag gör det fortfarande idag.
Idag skall jag unna mig själv något alldels speciellt som en belöning. Idag är dagen då jag och min familjen började se världen med ett annat perspektiv. Vi började prioritera annorlunda och våra värderingar kastades om.
Idag är det 10 år sedan ridolyckan då jag bröt två nackkotor och skadade en tredje mycket allvarligt.
Tiden går frutkansvärt fort, känns fortfarande som det var igår som jag blev opererad. Nästa månad skall jag ner och träffa min läkare igen, då jag återigen börjat få bekymmer med nacken.
Det som hände när jag bröt nacken var att jag red ut på min ponny. Hon blev rädd och hoppade till för något och jag tappade helt enkelt balansen och trillade på huvudet och landade olyckligtvis på en sten.
Det var första gången jag fick rida ut själv. Jag svimmade. Vaknade upp igen, och där stod min ponny vi sidan av mig och åt gräs. Jag tog mig själv tillbaka till stallet.
Vi körde in mig direkt till akuten eftersom jag var helt borta. De röntgade varenda litet men i kroppen, men framför allt nacken. Vi fick röntgen utlåtandet och vi kunde tydligen vara lugna, bara mjukdelsskador. Där var dock en skugga på ena plåten, men bara en svullnad enligt läkaren. Rutinmässigt återbesök en vecka senare...
På återbesöket utbröt helvetet, de upptäckte sitt misstag. Och fakutm är att redan då skulle jag i princip vara förlamad. Det var ingen som trodde sina ögon. Att jag inte var förlamad från nacken och neråt var ett under. Jag fördes akut i ambulans ner till MAS. Där efter började den stora kampen.
Nacken var i fördåligt skick för att kunna operaras med det samma, jag fick en stålställning att fixera nacken med. Hade denna ställning dygnet runt i 6 månader innan det blve dags för operation.
Operationen blev lyckad, men tog mycket längre tid än plnerat, då nacken återigen var allvarligare skadad än vad röntgenbilderna visade. Långt om länge lyckades de dock fixera min nacke med hjälp utav en en titan platta och 10 skruvar. Jag är med andra ord steloperarad i nacken.
Det tog åtskilliga återbesök och undersökningar innan jag fick börja rida. Sedan tidigare hade de talat om för mig att chansen att jag sitter på en häst är mycket liten. Mamma och Pappa behöll dock hästen för att få mig att kämpa.
6 månader efter operationen fick jag höra de magiska orden, det hade verkligen hänt ett mirakel. Ingen, varligen ingen trodde att jag skulle kunna rida igen. Vi hade ställt in oss på ett liv i rullstol. Men efter ett drygt år i stilhet utan ridning kunde jag äntligen sitta upp på min fina ponny igen!
Det var en av de lyckligaste stunderna i hela mitt liv. Jag hade lyckats med någiot som var omöjligt med hjälp av min kämparglöd! Jag red igen, trots en bruten nacke och jag gör det fortfarande idag.
Idag skall jag unna mig själv något alldels speciellt som en belöning. Idag är dagen då jag och min familjen började se världen med ett annat perspektiv. Vi började prioritera annorlunda och våra värderingar kastades om.
Comment the photo
<br />
Hur går det för dig? har du några med kvar utav olyckan?
<br />
Ja, visst är det. Men man får se det psoetiva i det hela; Jag kan fortfarande röra mig och jag är inte rullstolsbunden .
Härligt att du kämpar och hoppas att du blir bättre snart igen.. trist att det krånglar!
Kram!
<br />
Tack Lotta, det värmer otroligt mycket att för höra det!
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/formone/426044223/
Visa toppen
Show footer