May
Friday 12 December 2008 photo 1/1
|
Jag har idag precis som vanligt ödslat för mycket energi på att fundera över irrelevanta och ologiska saker. Enhörningar, tomtar och isbjörnar har som alltid ägnats en tanke, men ni som nu förväntar er ännu en rörande artikel om något av dessa ämnen måste dock genast varnas. Trots att till exempel enhörningar för alltid äger en stor del av mitt hjärta så har jag beslutat mig för att i fortsättningen försöka författa lite mer jordnära och vardagliga texter. Jag har också, efter att ha studerat tidigare inlägg, märkt att jag har en tendens att ibland överdriva och förfina sanningen för att imponera på läsare. Från och med nu kommer jag därför även att undvika att använda onödigt många svårbegripliga uttryck och formuleringar, och istället på ett enkelt och sanningsenligt sätt beskriva min vardag. Det kan bli tråkigt, men någonstans måste man ändå dra en gräns. Här följer alltså en vanlig episod ur mitt enkla och anspråkslösa liv.
Som vissa säkert är medvetna om så har min dröm om en fotbollskarriär slagits i spillror på grund av ett ytterst besvärligt korsband. För att överhuvudtaget kunna syssla med fotbollssparkning igen är jag tvungen att regelbundet ägna mig åt rehabiliteringsträning. Jag brukar bland annt bege mig ut på joggingturer i skogen bakom Renskullen där mitt enkla hem är beläget. Muskulaturen kring mitt knä ska enligt läkarna genom sådana aktiviteter förbättras. Att springa har på senare tid inte varit några problem, mitt knä är starkare än på mycket länge. Det som besvärar mig är istället den stig som jag brukar använda. Jag måste nämligen köra intervaller i någon form av backe, och den enda som duger ligger alldeles bredvid två övergivna torp som hör hemma i spökhistoriernas fruktansvärda värld. Dessa hus har mist sagt påverkat min löpning...
Jag kommer särskilt ihåg en mörk lördagseftermiddag för cirka 3 veckor sedan. Snön föll med sällan skådad intensitet, vilket tvingade även de mest naturvana människor att söka skydd under tak. Eftersom solen under hela dagen gömt sig bakom några skräckinjagande moln var det omöjligt att avgöra om den hade gått ner eller inte. Hursomhelst så präglades dagen av ett illavarslande mörker som kvävde den lilla livslust och glädje som människan har kvar långt in på hösten. Orädd som jag är tvekade jag dock inte en sekund på att denna dag snöra på mig skorna och ge mig iväg, jag är nämligen inte bara modig, jag är bestämd också. Det dystra kilmatet skulle minsann inte få hindra mig från att ta ännu några steg närmare en comeback.
Vinden tjöt likt förlorade själars desperata klagorop när jag gav mig av mot slingan, som endast är upplyst några hundra meter. Jag avvek sedan från ljusets trygghet och trädde in i mörkret och de potentiella faror som där väntade på mig. Jag tyckte mig se alla slags vålnader bakom varje sten, men som vanligt skrattade jag åt faran och försäkrade mig själv om att jag såg i syne. Med samma beslutsamhet och hjältemod som Akilles visade prov på när han dräpte sin dödsfiende Hector avancerade jag längre och längre in i tystnaden, längre och längre bort från civilisationen...
Något som jag då antog var en extra stark vindpust smekte lite senare min kind. Så här i efterhand är jag dock övertygad om att någon slags skogsfé försökte varna mig för att gå längre in i den fasansfulla skogen. Några minuter senare befann jag mig ändå vid den tidigare nämnda backen och började köra intervaller. Trots att spöktorpen inte är synliga från backen kunde jag tydligt höra upprörda läten därifrån. Min närvaro var inte önskvärd. Jag hånlog i riktning mot torpen och hoppades innerst inne att de varelser som vistades där skulle träda fram så att jag fick lära dem ett och annat om hur man beter sig. När jag efter intervallerna närmade mig platsen så tystnade de plötsligt. Ett moln av svarta korpar steg mot himlen och jag är rätt säker på att det var de osaliga andarna som antagit fåglars utseende förr att fly undan min vrede. Jag begav mig då istället glatt hemmåt. Mitt självsäkra agerande och min coolhet, eller awesomness som Anton skulle ha sagt, hade besegrat de ynkliga andarna. Sedan den dagen råder frid i skogen.
Jag skulle inte vilja påstå att jag är en hjälte, men det beror endast på min ödmjukhet. Ni skulle säkert vilja kalla mig det.
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fredthered/305849485/
Visa toppen
Show footer