February
Sunday 27 February 2011 photo 1/1
|
Sunday 27 February 2011 photo 1/1
|
|
Att jag fortfarande är nogolunda aktiv här liksom....
Det dröp vatten från hennes blöta lugg och hans manliga, stora händer gled ner för hennes ffuktiga svank som en platskniv genom smält smör.
De höll om varandra armar. Två omvandlades till en. Duo till solo, och deras band starkare än det hårdaste stål. Tätt omslingrade låg de orörliga nästan livlösa på klippan med endast solen som skydd. De behövde inte byta ett ord med, för deras saktslagna hjärtan förmedlade mer än ord någonsin kunde göra.
I ett tillstånd, som inte verbalt kan förklaras utan bara upplevas. De avled och återuppstod omvartannat i varndras innersta närhet. Salta tårar passerar ner för röda, varma kinder. Där ligger delad lycka och oförståeliga skratt, försök att dölja rädslan för lyckoruset som skulle spolas bort med havets piskande vågor. De fortsatte att spela livets hård gång. I bubblan, där inte någon mindre än dom själva utövar huvudrollerna.
Men omvärlden existerar inte i denna tysta akt utav åtrå och passion. De är rena och oskuldsfulla, precis som den vackraste ros du kunnat drömma om. Inte ens Lucifer med sina sylvassa horn kan tränga igenom det änglalika skiktet som strålar runt deras nakna konstverk till kroppar, förgiftade av alla dessa lustar.
Hon upptäcker honom med ssina tänder när hon når klimax utav den njutbara smärtan. Och han märker henne genom blickar som ettsar sig fast i det förälskade tonårshjärta.
Soluppgång, blomstrande hav, regnbågar och en brinnande solnedgång upplevs under en enda kyss. Du kan se dom från fyren vid fjorden ingenstans. Och fortfarande berättas det ofattbara om de två älskande, främlingar emellan.
Och solen har gått ner och vindar drar biskt i skinnet när det blåser över den blottade huden. Lekens fysiska fukt har ångat och den hetsiga andningen har avtagit så pass att det inte längre går att de pojkens bröstkorg röra sig som man tidigare gjort.
De sluter sina ögon för sista gången för att somna i varandras, fortfarande varma famnar. Efter ett år utav tystnad viskar de ömma, berörande ord medans deras hjärtans slag blir allt glesare och glesare. ''Föralltid'' säger hon. ''Föralltid'', svarar han och himlen öppnar sig för att ösa ner stjärnstoft över de änglalika själar. Trots de tappade hjärtslagen, skiner deras hy varmare än någonsin. Och deras kött och blod blir till renaste guld mot den kala klippan.
Föralltid viskade hon, föralltid svarade han.
Visa toppen
Show footer