March
Friday 23 March 2012 photo 1/1
|
JULEN
Den här storyn handlar om mig, Denis (tjej). Jag har brunt kort hår, blå ögon och jag är 14 år. Jag har en bror, mamma och pappa. Mamma heter Josefin, min bror heter Samuel och min pappa heter Joel. Jag bor i Lund i Skåne i andra våningen i ett höghus. Min mamma och pappa är skilda, dem skildes för 5 år sen när jag var 9 år
Jag går på en skola som heter Lundbergskolan. Där går det många personer, bland annat jag. Varför är jag så speciell? Varför är det alltid jag som inte ska ha någon att vara med på rasterna? Jag är väll konstig på något sätt.
- Hej tjejen som tror på Tomten, säger Clara i 9 B2
- Vadå? han finns, jag lovar, jag såg honom när jag var mindre, Säger jag.
- Hahaha, tror du att vi är helt dumma i huvudet?
- Neee, asså…..
- Tror du att du är smartare än oss? Säger Clara
- Nee…..
- Nää just det!!
RRRR, det ringde in.
- Varför är du sen? Frågade Bert.
- Jag var på toa.
- Vilken tid det tog
- Jaaa? Men måste ju få ut allt, sa jag.
Vi skulle skriva om Leonardo Da Vinci. Han var typ en konstnär, tror jag?
- Skulle vi inte jobba med svenska kyrkan i dag? Frågade jag.
- Nej? Sa Bert, det är på So ni jobbar om det.
- Hahahahahhahahahaha.
Alla börja skratta.
- Vadå, är det något fel med att man har fel ibland? Frågade jag.
- Jaa!!! Hahaha, sa Christof.
RRRRRRR
- Då slutar vi för idag, sa Bert.
När jag kom hem ville jag vara i fred. Jag bara kände att jag behövde vara ensam. Jag kände mig ledsen på något sätt.
- Har du haft det bra i skolan i dag? Frågade mamma.
- Mmmh.
- Vad har ni gjort då?
- Asså mamma, man kanske inte vill prata om allting som händer i skolan!
- Okej….
- Kan jag få vara ensam nu?
- Okej, jag finns här för dig om du vill prata.
Jag gick mot sängen och la mig, och kollade ut genom fönstret, tillslut så slocknade mina ögon.
- God morgon min solstråle, sa mamma.
Jag kollade med kisade ögon mot henne. Jag gick upp för att ta på mig kläder. När jag kom ut till köket för att äta frukost, så satt mamma och sa till mig att komma.
- Jag har pratat med Laila, en psykolog, om en tid till henne, så kan få prata med henne.
- Varför då? Frågade jag
- Amen, du såg riktigt ledsen ut i går.
- Mmmh, tack
- Kom hit med dig.
- Jag älskar dig mamma!
Den här morgonen var riktigt kall, det var mulet och duggregn. Om bara Clara och hennes kompisar kunde tro på Tomten så skulle det jag haft någon att vara med på rasterna. Jag vet att jag såg honom, eller så är det jag som är helt korkad.
I skolan i dag kom det en ny kille i skolan. Han var lite annorlunda på något sätt, han hade inte likadana öron som oss, hans var spetsiga och långa och hans ögon var stora och glimmade som om han hade glitter i ögonen.
RRRRRRRR
- God morgon barn.
- God morgon herr Bert, sa klassen
- I dag har vi fått en ny kille i klassen. Han heter Oskar, nu tycker jag han ska få prata lite om sig själv.
- Okej… aa jag heter Oskar, jag är 14 år och jag bodde i Uppsala i Stockholm och har nu flyttat hit. Min familj består av Tomte…Tomy, min mamma heter Elisabet och min syster heter Lola.
- Okej det räcker nog, gå och sätt dig, din plats är bredvid Denis, sa Bert.
- Pssst, har ni sätt hans öron, viskade Christofer till Leo.
- Aa så jävla fula! Sa Leo.
RRRRRRRRR
Nu var det rast, det värsta jag vet i skolan.
Nej… Clara och dem kom i mot mig.
Shit, vad ska jag göra? Tänkte jag
- Varför står du här? Frågade Oskar, den nya killen.
- Du ser dem där tjejerna som går där i mot mig, dom kommer slå mig eller något, eller säga att jag är fjantig som tror på tomten.
- Men jag tror också på tomten, sa Oskar.
- Då är det inte bara jag som är galen asså.
- Du är inte så galen tycker jag.
- Okej?? Tack, sa jag.
Han gav mig ett fint leende, jag gav ett smailey tillbaka
- Där är hon!
Nu var det bara att springa. Jag sprang så att det bara ryckte om det.
Jag gömde mig bakom ett hörn och hoppades på att dem skulle missa mig. Men så dumma var dem inte, dem hittade mig, det flinade
- Hahahaha, så snabb är du inte! Ta henne till toan!
- Neeeeeeeeeeeej ! släpp mig!
Dem tog mig till toan. Dem gick med mig och sedan låste. Sedan sa Clara:
- Doppa henne.
Jag tänkte, vadå doppa henne?
- Men doppa henne då, sa Clara
- Mmmmmmhh mmmhhh , skrek jag.
Jag kände en obehaglig smärta av vattnet som höll mig andan. Jag var så rädd! Till slut hörde jag någon röst, Clara och hennes vänner tog upp mig ur toaletten.
- Släpp henne! Sa Oskar
- Hur kom du in här? Och förresten varför ska jag släppa henne? Frågade Clara
- Inga varför, släpp henne annars, röt han
- Annars vadå, ska du klå upp oss? Frågade Clara
- Tvinga mig inte! Sa Oskar
- Doppa henne igen, befallde Clara
- Nnneeeejjjjj! Skrek jag.
- Åhhhhh!!!! Skrek Oskar argt.
Nu kom han och tog tag i Clara och höll henne mot toalettdörren, han riktade knytnäven i mot henne.
- Släpp henne eller så får du en macka serverad.
- Okej , okej vi ska släppa henne. Släpp henne tjejer.
- Höhhh.
Nu kunde jag andas, jag var väldigt utmattad och väldigt rädd.
Tjejerna gick ut ur toaletten, men Oskar stannade kvar med mig.
Jag föll ihop i hans starka och varma armar och slocknade ögonen.
Jag vaknade mitt i natten, jag var inte hemma och inte i skolan heller, vart var jag?
- Ajjjj!! Skrek jag.
Nu kom en kille in, det var ….Oskar.
- Vart är jag? Frågade jag
- Du är hemma hos mig, vid Nordpolen. Sa Oskar
- Va?
- Aaa, du är hemma hos Tomten. Sa han
- Okej? (flin)
- Sov nu, det är mitt i natten. Sa han
Jag kunde inte sova, och jag ropade på Oskar igen och sa att jag inte kunde somna.
Då la han sig bredvid mig och höll om mig så jag blev varm, och gissa om jag var kär.
När jag vaknade så kliade Oskar mig på ryggen och det var så skönt. Han hörde att min mage kurrade så han frågade:
- Är du hungrig?
- Njaa eller ja det är jag. Sa jag.
- Ska vi gå upp och äta frukost?
- Jaa, det tycker jag.
Vi åt macka med ost på och sen åt vi risgrynsgröt med socker på.
Efter vi hade ätit frukost så gick vi och kollade på tv, det var mitt favoritprogram, Tjuvarnas Jul.
När det programmet var slut gick vi för att klä på oss, jag fick låna en klänning som var grön med röda kappar på, och ett par skor som såg ut och vara clownskor och så att jag inte skulle frysa så fick jag ett par gröna strumpbyxor.
Sedan gick vi ut och åkte pulka, det var jätte kul. Vi åkte i en brant brant backe.
Snön yrde upp ansiktet och det var kalt som in i helskotta. Det märktes att Oskar var van vid att få snö i ansiktet och bli kal och näsan. Sedan gjorde vi en snögrotta ungefär vid hans hus, lite längre bort.
När vi byggde snögrottan så kom det en plog som skulle skotta in på deras infart.
Den kom närmre och närmre och jag hade fastnat med vanten i en pinne som satt fast i våran koja som en klädhängare. Oskar tog tag i min arm, men han kunde inte dra loss mig. Han kom in i kojan och satte sig framför mig så att jag skulle få skydd.
Nu var vi igen täckta av snö. Den var så tung mot min lilla kropp, men jag kunde andas. Jag frågade Oskar:
- Lever du?
- Jaa, lever du? Frågade han.
- Jaa.
- Bra, vi måste komma ut härifrån, innan syret tar slut, sa han.
Han försökte att röra sig så att det blir större plats.
Det gick ganska bra tyckte jag. Nu kände jag att jag kunde röra mig litegrann.
- Jag ser ljuset, ropade han
- Jag med! Ropade jag tillbaka.
Nu sträckte han upp handen och försökte göra ett större hål, så att vi kunde ta oss ut.
Han gjorde hålet större och större. Tillslut så kunde han krypa ut och han tog min han och drog upp mig ur snödrivan. Vi blev så glada att kramades!
Vi kollade på varandra med glimmande ögon och våra ansikten närmades varandras och sedan kysstes vi! Kyssen var varm och mjuk. Och, och jag vet inte, det var underbar.
- Uhhh det börjar bli kalt.
- Ja, jag håller med, sa han
- Ska vi ta och gå in, frågade jag.
- Ja, det tycker jag.
Sedan gick vi hand i hand in till huset.
- Hhö mamma, jag måste hem!
- Just det! Sa Oskar
Sedan åkte jag hem från Nordpolen till Lund.
När jag kom hem var det varm om man jämför med Nordpolen.
När jag gick hem så såg jag pojkar som puttade en mindre pojke ner på marken. Jag gick mot dem, och sedan ser jag att pojkarna tar hans mössa och kastar upp den i ett träd. Pojkarna som kastade mössan sprang i väg när dem såg att jag kom mot dem.
Den lilla pojken blev lite skraj när jag kom, men jag sa till honom att jag bara ville hjälpa honom. Jag tog sats och sedan hoppade upp i luften för att sedan ta ner hans mössa. Sen tog jag hans hand och hjälpte honom upp. Han sprang iväg fort sedan såg jag honom inte mer.
Sedan sa jag tyst för mig själv: varsågod.
Nu var jag i höghuset, jag gick 2 våningar, sen kom jag till en dörr där det står: Svensson i efternamn. Jag öppnade dörren och sedan ropade:
- Hallå? Ropade jag när jag kom in
Nu kom mamma ut i hallen och bara står där och kollar på mig.
- Vart har du varit? Jag har varit så orolig för dig!
- Jo, jag har ….
- Men säg då, sa mamma
- Jag har vart på..
- Aa. Sa hon
- På Nordpolen.
Jag viste inte vad hon skulle säga. Hon bara stod där och kollade på mig som om jag hade haft sju svåra år.
Sedan gick hon. Hon gick ut i köket. När jag var klar med att ta av jackan så gick jag till min mamma ut i köket, där satt hon med händerna i ansiktet.
- Jag fattar inte hur du bara kunde gå så där, vart har du varit? Frågade hon.
- Jag sa ju att jag var på Nordpolen.
- Men fattar inte du att det här är alvar, och vad har du på dig, har du vart på en cirkus eller något? Sa mamma.
- Åhh! Sa jag.
Jag gick in på mitt rum och stängde dörren med en kraft så nästan dörrhandtaget lossnade. Jag satte mig framför datorn och loggade in på www.skype.se , det var bara min pappa som var inloggad. Vi hade en konversation om vad jag önskade mig i julklapp.
- Vad önskar du dig i julklapp? Frågade pappa
- Jag vet inte, kanske målarfärg och en tavla till, eller kanske en kattunge.
- Okej, hur mår du då?
- Jo, jag mår bra, jag har träffat en kille.
- Jaså, vad heter han, frågade pappa.
- Han heter Oskar, sa jag.
Pappa och jag pratade länge och vi hade roligt. Vi snackade om mycket saker, men sedan kom mamma in och förstörde stämningen. Hon sa:
- Det är kvällsmat nu.
- Okej. Jag ska bara säga hejdå till pappa. Sa jag.
- Mm. Sa mamma.
Till kvällsmat blev det limon-te med mackor med skinka på. Mamma brukar alltid ta original-senap på skinkan, men den här gången så struntade hon i det. Jag frågade:
- Hur är det?
- Hur det är? Mitt barn har vart försvunnen på en natt och jag har inte sovit en blund för jag har vart så orolig!
- Amen förlåt.
- Mm, men snälla försvinn inte i fall du inte har sagt till.
- Okej, jag lovar.
I dag så var det julavslutning. Jag mådde inte så bra så jag gick inte till skolan och dessutom ville jag inte heller. När jag var hemma kollade jag på tv. Det var inget roligt på tv, så jag gjorde presenter, jag pärlade. Det blev jätte bra. Mamma var på jobbet. Mamma jobbar som städerska, hon jobbar på vardagarna, inte på helgen. På he3lgen brukar vi mysa och kolla på film, oftast på lördagar, men ibland på söndagar.
Nu var klockan 16.34, mamma har åkt från jobbet nu. Hon slutar halv fem så hon borde ha åkt i alla fall.
- Hallå? ropade mamma när hon kom in genom dörren.
- Hej! Ropade jag tillbaka.
- Vad har du gjort hemma i dag då?
- Inget speciellt, gjort lite paket. Sa jag.
- Okej. Var det kul? Frågade mamma.
- Ja, det var roligt. På jullovet så skulle jag vilja åka till en kompis, om det går bra?
- Ja, det gör det väll, vad heter han/hon.
- Han heter Oskar, vi är bara vänner. Sa jag.
- Okej, jag kan skjutsa dig till honom. Sa mamma.
- Nej, han bor inte så långt bort härifrån, bara någon kilometer, jag kan gå dit ,han kommer möta mig. Sa jag.
- Okej. Hur länge ska du vara där? Frågade mamma.
- Jag vet inte. Sa jag
- Okej. Sa mamma
Jag gick in på mitt rum och packade en liten väska som jag hade gjort själv i textilslöjden. Jag packade mitt nattlinne, byxor, tröja, tjocktröja, strumpor och tandborste och just det min nalle, Teddy. Jag skulle precis ta min huvudvärkstablett, då jag ser mamma och någon man stå och …. Pussas. Jag tror inte mina ögon. Jag gick fram mot dem och sa:
- Öhhum. Sa jag med en ranglig röst
- Oj, sa mamma medans hon tog bort slemmet från läpparna.
- Varför har du inte sagt något om det här? Frågade jag
- Eh jaa, jag var väll rädd ifall du skulle bli ledsen. Sa mamma
- Jag ledsen, phu, inte jag. Sa jag med en gråt i halsen.
- Jag ska nog gå. Sa mannen som stod där.
- Ja, det är nog bäst. Vi kanske kan ses någon annan dag. Sa mamma
- Ja, visst.
Jag tänkte: nu kommer nog inte mamma bli ledsen när jag är borta vid jul, nu har hon ju den där killen och vara med.
RRRRR RRRRR RRRRR
RRRRR RRRRR RRRRR
- Det ringer, jag har inte tid att svara, jag håller på att stryka kläder. Ropade mamma
- Okej, okej, jag svarar. Sa jag tillbaka.
- Hej det är Denis.
- Hej! Det är Oskar.
- Hej! Hur kan du mitt numer? Frågade jag.
- Pappa har alla numer till alla människor, sa Oskar tillbaka.
- Du, jag tänkte komma till dig, nu när det är jullov, är det okej? Frågade jag.
- Ja, det är okej. Sa han.
- Kan jag vara hos dig över jul? Sa jag.
- Ja, men ska du inte vara med din mamma? Frågade Oskar.
- Nae, hon har annat för sig. Sa jag tillbaka.
- Okej, med då går det väll bra sa Oskar
- Okej, men jag måste gå nu, ha det bra, puss. Sa jag.
- Du med, puss, Hehe. sa Oskar
Jag gick till mamma och frågade i fall jag kunde åka till honom i morgon, på förmidagen. Vi satt en bra stund och pratade om vad jag inte fick göra.
Bladanat: kissa i sägen, klappa hundar/katter som inte jag kände, klia mig på mitt sår på armen som jag fick när jag "ramlade" och massor mer.
Men det jag blev mest nöja med var att hon sa att det gick bra att jag kunde åka till honom på förmidagen.
Det sent och jag gick och la mig i sängen och kollade upp i taket.
Det ända jag ville, var att det skulle bli morgon och att dagen skulle gå fort framtill förmidagen, för då så skulle jag äntligen träffa Oskar.
Klockan var 12.23 och jag var själv hemma. Jag började bli lite hungrig och magen kurrade flera gånger. Jag tog en macka för att jag inte skulle svälta ihjäl. "Pling Pling" jag fick ett medelande av Oskar. Det stod: Hej! Det är Oskar. Jag ville bara fråga, när kommer du? För jag ska åka och handla och det kanske tar en timme. Men jag hoppas vi ses snart/Oskar.
Jag skrev tillbaka att jag bara skulle skicka ett sms till mamma och berätta att jag skulle gå till oskar nu och att jag har packat allt jag behöver.
- Åhh! Vart är nyckeln så jag kan låsa dörren? Sa jag till mig själv.
Där är den! Nu skulle jag bara låsa dörren, sen skulle jag ge mig iväg till Oskar. Han skulle komma och hämta mig vid busstationen. Jag vet inte hur han kommer ta sig till Nordpolen, men jag litar på honom.
"Pling Pling"
Det var mamma som skickade sms.
Det stod: okej bra, då vet jag. Ha det så kul! Älskar dig gumman. Puss, jag ringer sen kl: 20.15.
När jag gick på vägen mot busshållsplatsen så såg jag pojken som jag hjälpte från att ta ner hans mössa från trädet. Han kom i mot mig sedan sa han
- Tack för senast.
- Det var så lite, sa jag
Han gav mig ett smiley jag gav ett tillbaka. Nu var jag nära busshållsplatsen, och jag blev osäkrare och osäkrare om jag skulle lämna mamma ensam under julafton. Jo, men jag tror inte hon blir så ledsen. Hon har ju "honom". Jag såg en buss där det stod: Nordpolen, jag tänkte: hur kan man ha en buss här i Lund och en buss som går till Nordpolen? Jag tog fram mitt busskort och jag gick på bussen. Jag satt på bussen i en timme, sen var vi framme vid en perrong. Det var öde. Sedan såg jag en person som kom närmre och närmre, jag såg vem det var när han vinkade i mot mig. Jag sprang i mot honom och släppte allt jag hade och kramade honom med varma armar.
- Hej! Sa han
- Hej! Sa jag tillbaka
- Ska jag hjälpa dig att bära? Frågade han
- Nej, så svag är jag inte. Sa jag.
- Okej :P
När vi kom in i huset så gick vi till Oskars rum, och där efter plockade vi upp mina kläder som jag hade packat.
- Kan du den här? Det är en vits. Varför målar elefanterna sina tånaglar röda?
- Humm? Nae, jag vet inte. Sa han
- För att man inte ska märka när dom pallar körsbär.
- Haha, det var ju bra. sa han
- Har du hört den här då, sa han. Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren.
- Haha, det var ju lätt, det är ju klockan. Sa jag
- Det är det ju inte alls, det är ju farfar som sitter fast med kedjor i en gungstol. Sa han
- Hahahaha , sa jag.
Vi satt och pratade om flera vitsar i säkert en timme och magen började att kurra av hunger. Vi gick ut i köket och satte på makaroner med köttbullar.
- Kan du duka? Frågade Oskar till mig.
- Självklart, sa jag tillbaka.
Jag tog två talrikar och jag tog fram glas och bestick.
- Mmh, vad gott det var! Sa Oskar.
- Får jag låna ketchupen? Frågade jag.
- Ja, det är klart, sa han, det står längst ner till vänster i kylskåpet.
- Okej. Sa jag.
- Så, vad vill du göra efter vi har ätit? Frågade Oskar.
- Kan vi inte gå upptäcksvärld? Sa jag.
- Jo, det kan vi. sa Oskar.
När vi hade ätit klar tog jag på mig lite mer kläder för vädret, det snöregnade, det var en obehaglig känsla mot ansiktet när vi väl kom ut, för det blåste i mot mig.
- Kom vi går till stora berget. Sa Oskar.
- Vart ligger det? Sa jag med en huttrande röst.
- Det ligger typ två kilometer härifrån. Sa Oskar.
- Okej…det kan vi väll. Sa jag. Det kanske blir kul, tänkte jag.
När vi nästan var framme blåste det upp och det började ösa ner regn. Det var kalt som in i!
- Kan vi gå hem? Frågade jag Oskar.
- Ja, det kan vi, det blåser upp till storm. Sa han tillbaka.
Vi gick säkert i en halvtimme och tillslut sa jag:
- Vi går bara i cirklar.
- Jag vet, men jag ser ingenting. Sa han till mig.
- Vi måste hitta hem! Ropade jag med en rädd röst.
- Jag vet, men jag ser ingenting i den här mörka luften. Ropade han tillbaka.
Han kollade förtvivlande sig omkring, men han såg ingenting.
Vi gick och gick, sen såg vi ett hus lite längre fram, eller det var vad vi trodde i alla fall. Det var en grotta, som hade facklor i sig. Vi gick närmre, vi såg att vi skulle behöva klättra upp för berget, en liten bit men det biten var lång nog för att jag skulle halka.
- Hjääälp!! Skrek jag.
- Hål i dig! Skrek Oskar
- Jag har inte så mycket annat att göra. Ropade jag tillbaka. Aaaaaaa. Jag tappade taget och föll.
Den stunden så kunde jag verken tänka, prata eller få luft.
- Uhmm..var är jag? Frågade jag.
- God dag, jag är Dr Bruces. Du ligger på sjukhuset i Lund.
- Va? Men jag var ju på Nordpolen. Sa jag. Aj mitt huvud.
- Du har fått en hjärnskakning, det är därför du kan verka lite yr.
- Vart är mitt lilla hjärtegull? Sa mamma förtvivlat.
- Här är jag mamma, sa jag med en tyst röst.
- Åh, gumman hur är det? Frågade mamma som om jag hade brutit båda mina armar och mina ben.
- Det är bra mamma, du behöver inte oroa dig. Sa jag.
- Okej gumman, hur länge måste hon stanna? Frågade hon docktorn.
- Jag vill att hon ska stanna i natt, så jag vet att hon blir bra innan hon åker hem. Sa Dr Bruces.
- Ja, jag förstår. Sa mamma tillbaka. Gumman, du ska stanna en natt till så att docktorn vet att du blir bra.
- Mamma, jag är liksom inte döv. Jag hörde när han sa det, du är så söt mamma. Sa jag.
Jag somnade till en stund, i kanske en timme eller två, och vaknade av att jag skrek..
- OSKAR!
Dr Bruces kom in och sa att någon ville träffa mig. Det var Oskar, min hjälte.
- Hej. Sa han
- Hej. Sa jag tillbaka.
- Hur mår du, jag var så orolig för dig. Sa han
- Jag mår bra, tror jag. Sa jag.
- Vad bra, du skrämde livet ur mig när du ramlade. Sa han med en rädd röst.
- Jag lovar att jag aldrig ska skrämma dig så igen. Sa jag.
- Vad bra! sa han.
Vi kramades länge och vi bestämde att vi aldrig skulle lämna varandra ur sikte.
- jag har en sista önskning som jag hemskt gärna vill uppleva, sa jag till Oskar
- Vad är det? Frågade han.
- Träffa tomten och se hans tomteverkstad. Sa jag med en glad röst
- Det kan vi väll ordna. Sa Oskar
- Jaa! Ropade jag.
Annons
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/g0dis/503375632/
Visa toppen
Show footer