October
Show more 7 November 2005
Ungefär så här korkad ser jag ut när jag ska gå på Coldplay.
Vek ett flygplan på det trånga, varma och obekväma tåget.
Flod myser med en hamburgare innan vi spurtar vidare till Das Glob.
Ekka, Hanna, Flod.
Som små barn på julafton i jakt på starköl.
Iallafall Ekka.
Ekka är både nöjd och svettig efter att vi smet ut och följde med honom till ölhaket där en tjeckisk flaska smakade fint.
Mm. Öl.
Börja spela, Coldplay....
Och som det spelades...
Och ja, nu kommer det en rad kassa bilder utan vare sig skärpa eller innehåll men vad fan. Det är ändå fint.
Jag glömde teleobjektivet hemma, förlåt då.
Så klart.
Under "Yellow" släpper dom ner en massa gula ballonger och jag är riktigt nära att börja grina.
Och där står han alldeles ensam.
Jag hade låga förväntingar och dom blev så jävla jävla jävla överträffade.
Okej, dom spelade inte alla låtar från Parachutes: det trodde jag inte heller.
Okej, dom spelade några nya låt
Han vinkar till mig, faktiskt, och säger att "Ja, det är klart Hannah, 'We Never Change' är tillägnad dig. Visste du inte det? Förlåt att vi inte spelar den ikväll, men resten av publiken skull
Så här glada var Maria och Pia efter konserten.
Sveriges finaste finskor, fast svenskar.
Allt jag inte kan uttrycka med ord hur jag kände för konserten, kan Maria uttrycka med sina näsborrar.
Det känns tryggt.
Vad är det dom stirrar så drömskt på?
Vad fan vill dom?
Jag känner mig hotad.
Det är den här unge mannen jag har att tacka för en av de bättre konsertupplevelserna nånsin.
Finn ett fel.
Halvsnygg skärpa, halvsnygg parkering.
Mitt i vägen förfan.
Ekka slumrar in.
Och så här nöjd var jag när jag kom hem.
Direct link:
http://dayviews.com/hannah/2005/11/7/
Visa toppen
Show footer