February
Monday 14 December 2009 photo 1/1
|
Det är över nu, älskling.
Mysan har funnits i mitt liv i 8år.
Det är mer än halva mitt liv.
Första gången jag träffade henne så gick jag på sexårs.
Jag hade långt ljust hår, var antagligen inte längre än 120cm.
När jag lärde mig alfabetet så myste hon med mig.
När jag lärde mig åka slalom så lekte hon med mig.
När Notos dog så sörjde hon med mig.
Hon har funnits där i alla stora ögonblick, i alla små.
I mina bästa dagar, i de sämsta också.
Vi skaffade en ny katt för 1 - 2 månader sedan.
En han katt på 1,5år, han heter maten.
Han har förstört hennes liv.
Hon vågar inte gå för trappan, hon äter på över våningen, sover på över våningen.
Värst av allt, kissar på över våningen, i mammas säng.
Första gången hon gjorde det visste vi inte att det var hon, inte andra heller.
Sedan skyllde mamma på henne och jag försvarade henne.
Nu har hon gjort det igen, jag såg det nästan.
Mamma kom upp på övervåningen och märkte det.
Jag tog Mysan till badrummet och hedde vatten på henne, hon hatar det.
Sedan letade jag upp henne, torkade henne och bad om ursäkt.
Hon är inte en den, hon är en vän.
"Hon är som död."
Sa mamma.
Jag berättade för henne hur mycket jag hatade henne.
Hon ville att jag skulle låna ut ett av mina täcken till henne, eftersom jag har två och hon har inget.
Jag ska ge henne en filt sen.
Jag sa att jag skulle slipa hennes "fina" trä golv.
Jag sa att jag skulle slänga maten i väggen.
"Jag orkar inte längre."
Sa mamma.
Vid det här laget hade jag gått ner, tagit på mig skorna och tagit jackan i handen.
"Inte jag heller."
Svarade jag och slängde i yterdörren.
Sedan sprang jag in till skogen och sa "fanfanfanfan" och grät.
Sedan ställde jag mig på knäna på marken och skrek.
Jag la mig på jackan på marken och började prata med mig själv.
Jag låg där i ca 20 minuter, sedan ringde mamma.
Jag svarade inte men började gå hemmåt.
Så fort jag kom in sa jag "Är inte din vän." Åt mamma.
"Hon får leva under julhelgerna men sen är hon körd."
Sa mamma.
Jag svarade inte.
"Du visste det här, Hannah"
"Och du visste också att JAG INTE ÄR DIN VÄN!"
Sedan gick jag.
Vet du hur svårt det är att sitta mitt emot din mamma under middagen och inte titta henne i ögonen?
Mamma frågar mig vardagliga frågor, jag gav iskalla svar.
Mamma, jag kommer aldrig att sluta hata dig, du är inte min vän.
Vad skulle du göra om din mamma ville döda en av dina bästa vänner?
Jag trodde väl det.
Mysan har funnits i mitt liv i 8år.
Det är mer än halva mitt liv.
Första gången jag träffade henne så gick jag på sexårs.
Jag hade långt ljust hår, var antagligen inte längre än 120cm.
När jag lärde mig alfabetet så myste hon med mig.
När jag lärde mig åka slalom så lekte hon med mig.
När Notos dog så sörjde hon med mig.
Hon har funnits där i alla stora ögonblick, i alla små.
I mina bästa dagar, i de sämsta också.
Vi skaffade en ny katt för 1 - 2 månader sedan.
En han katt på 1,5år, han heter maten.
Han har förstört hennes liv.
Hon vågar inte gå för trappan, hon äter på över våningen, sover på över våningen.
Värst av allt, kissar på över våningen, i mammas säng.
Första gången hon gjorde det visste vi inte att det var hon, inte andra heller.
Sedan skyllde mamma på henne och jag försvarade henne.
Nu har hon gjort det igen, jag såg det nästan.
Mamma kom upp på övervåningen och märkte det.
Jag tog Mysan till badrummet och hedde vatten på henne, hon hatar det.
Sedan letade jag upp henne, torkade henne och bad om ursäkt.
Hon är inte en den, hon är en vän.
"Hon är som död."
Sa mamma.
Jag berättade för henne hur mycket jag hatade henne.
Hon ville att jag skulle låna ut ett av mina täcken till henne, eftersom jag har två och hon har inget.
Jag ska ge henne en filt sen.
Jag sa att jag skulle slipa hennes "fina" trä golv.
Jag sa att jag skulle slänga maten i väggen.
"Jag orkar inte längre."
Sa mamma.
Vid det här laget hade jag gått ner, tagit på mig skorna och tagit jackan i handen.
"Inte jag heller."
Svarade jag och slängde i yterdörren.
Sedan sprang jag in till skogen och sa "fanfanfanfan" och grät.
Sedan ställde jag mig på knäna på marken och skrek.
Jag la mig på jackan på marken och började prata med mig själv.
Jag låg där i ca 20 minuter, sedan ringde mamma.
Jag svarade inte men började gå hemmåt.
Så fort jag kom in sa jag "Är inte din vän." Åt mamma.
"Hon får leva under julhelgerna men sen är hon körd."
Sa mamma.
Jag svarade inte.
"Du visste det här, Hannah"
"Och du visste också att JAG INTE ÄR DIN VÄN!"
Sedan gick jag.
Vet du hur svårt det är att sitta mitt emot din mamma under middagen och inte titta henne i ögonen?
Mamma frågar mig vardagliga frågor, jag gav iskalla svar.
Mamma, jag kommer aldrig att sluta hata dig, du är inte min vän.
Vad skulle du göra om din mamma ville döda en av dina bästa vänner?
Jag trodde väl det.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hannahsoderberg/430573427/
Visa toppen
Show footer